Om Iscensatt Influensa, och The Sims2
Det finns två rimliga förklaringar till mitt tillstånd idag. Antingen har jag fått influensan, eller så är min kropp bara j*vligt less på studier av alla de slag. Jag misstänker det sist nämda. Jag har verkligen ett behov av dåliga såpor. Dålig skit att titta på, ligga ner och låta timmarna gå. Om jag inte fyller min kvot av "fullständig meningslös slapptid", då iscensätter min kropp genast influensa. Ont i hela kroppen, feber, skakningar.. Ja, jag blir verkligen som en 90 årig tant, full av klagan på både det ena och det andra.
Idag är en sån dag. En dag jag inte vill bli störd, men ändå vill jag ha nån hos mig. Jag vill ha nån här som jag kan prata med när jag behöver det, och nån som håller tjäften när jag vill ha det tyst. Jag vet inte vem som är bäst, Carl eller katterna. Hur som hur har jag gett mig själv sjukdag idag. Sjukdag till att begrunda mina hyss.
Och nu begrundar jag förfullt, begrundar och ordbajsar. Jag undrar om jag skriver bara för mig själv? Eller är det fakiskt någon som går in här iband och läser? Kan ni inte bara lämna en . i komentarerna när ni läst klart idag? Det vore roligt att veta att Jag inte pratar ohörd ut i cyberrymden.. Även om jag oftast tänker att det är det viktiga. Det viktiga är ofta att prata, inte att bli hörd.
Det har varit en jobbig vecka. JAg har haft en såkallad försenad höst, eller kanske en tidig vårdeperision... Jag vet inte riktigt vad det är som klämmer, men jag misstänker att det har att göra emd att inte veta vart man är på väg.. Jag vet inte vart vi bor i höst, och jag vet inte vad jag ska sikta in mig på... Jag blir så arg när jag tänker på det, varför kan inte jag vara som alla andra och ha som högsta mål i livet att resa runt jorden, eller få det jobb jag drömmer om. Varför drömmer jag inte ens om nåt jobb? Det känns verkligen som om jag likagärna kan sitta i kassan på ICA som vara låtskrivare i melodifestivalen. Det är inte där mina planer ligger.. Jag vill ha en familj att komma hem till. Ibland brukar jag spela dataspelet theSims2. Om inte du gör det, så är det ett spel där man skapar en gubbe, och lever ett liv, en livstid med den karaktären. I alla fall, i början av en ny spelomgång, där mitt i skapandet av gubben, så väljer man vad den gubben ska ha för "ambition", alltså vad den gubben uppskattar i spelets gång.. Jag är en äkta "Familje Ambition Sim". Dessvärre är jag en "Familje Ambition Sim" som bara träffar "Kunskaps Ambition Simmar". I spelets gång är sen helt omöjligt att ändra ambition på sina simmar... Det är där min insikt i mitt eget liv brister.. Jag bara väntar och väntar på att antingen kunna ändra min egen ambition, eller trycka change på Carl...
Nu ska jag gå in i min dvala och vakna upp nån gång ikväll som en strålande sommar människa...
Pussiluss Från Simmen
Idag är en sån dag. En dag jag inte vill bli störd, men ändå vill jag ha nån hos mig. Jag vill ha nån här som jag kan prata med när jag behöver det, och nån som håller tjäften när jag vill ha det tyst. Jag vet inte vem som är bäst, Carl eller katterna. Hur som hur har jag gett mig själv sjukdag idag. Sjukdag till att begrunda mina hyss.
Och nu begrundar jag förfullt, begrundar och ordbajsar. Jag undrar om jag skriver bara för mig själv? Eller är det fakiskt någon som går in här iband och läser? Kan ni inte bara lämna en . i komentarerna när ni läst klart idag? Det vore roligt att veta att Jag inte pratar ohörd ut i cyberrymden.. Även om jag oftast tänker att det är det viktiga. Det viktiga är ofta att prata, inte att bli hörd.
Det har varit en jobbig vecka. JAg har haft en såkallad försenad höst, eller kanske en tidig vårdeperision... Jag vet inte riktigt vad det är som klämmer, men jag misstänker att det har att göra emd att inte veta vart man är på väg.. Jag vet inte vart vi bor i höst, och jag vet inte vad jag ska sikta in mig på... Jag blir så arg när jag tänker på det, varför kan inte jag vara som alla andra och ha som högsta mål i livet att resa runt jorden, eller få det jobb jag drömmer om. Varför drömmer jag inte ens om nåt jobb? Det känns verkligen som om jag likagärna kan sitta i kassan på ICA som vara låtskrivare i melodifestivalen. Det är inte där mina planer ligger.. Jag vill ha en familj att komma hem till. Ibland brukar jag spela dataspelet theSims2. Om inte du gör det, så är det ett spel där man skapar en gubbe, och lever ett liv, en livstid med den karaktären. I alla fall, i början av en ny spelomgång, där mitt i skapandet av gubben, så väljer man vad den gubben ska ha för "ambition", alltså vad den gubben uppskattar i spelets gång.. Jag är en äkta "Familje Ambition Sim". Dessvärre är jag en "Familje Ambition Sim" som bara träffar "Kunskaps Ambition Simmar". I spelets gång är sen helt omöjligt att ändra ambition på sina simmar... Det är där min insikt i mitt eget liv brister.. Jag bara väntar och väntar på att antingen kunna ändra min egen ambition, eller trycka change på Carl...
Nu ska jag gå in i min dvala och vakna upp nån gång ikväll som en strålande sommar människa...
Pussiluss Från Simmen
Om nakenhet på intenet, och kärleksfulla förklaringar
Detta var allt jag hade att säga om saken idag!
Fira lugnt och hoppas ni får massor fina paket av ere prinsar och prinsessor
Ida
Om riktigt kassa blogginlägg och torra skämt
(I rubriken kan man tydligt urskilja dagens glädje över livet...)
Jag har förstått på min vän "kladdblocket" att det här med bloggande tydligen är nån slags tävling, och vankas det tävling ska jag minsann vara med i gamet, så nu ska det skrivas, och upplevas intressanta saker; BASKIMEJ!!!
Jag undrar lite smått hur privat man ska vara när man skriver blogg, ska man bara skriva fina saker, eller kan man börja ett inlägg med t.ex. jag sitter här och fiser i mitt kök? Ska man vara ärlig helt enkelt? Vill folk veta allt? Och hur vinner man de jävla poängen vi tävlar om?
Idag har jag varit i mitt kollektiv till familj, inget intressant att säga om det egentligen.. Mamma hade kommit på att nu var det dags för GI, min bror håller på att svälta ihjäl, eftersom att han fastslagit sen tidig barndom att grönsaker är mycket giftiga och bör undvikas i allra största mån, och jag var redan hungrig igen när jag kom hem, jag menar: vem kan överleva på omelett?
Livet i Karlskrona går på halvfart. Inget nytt, inget spännande och inget speciellt kul heller. Det är inte lätt att vara en bra bloggare här, annat hade det nog varit i Lund, Malmö eller nåt annat avlägset land.
Jag hoppas våren kommer snart, så jag kan börja vara rolig igen. Mina skämt är lika torra som badlakanen inför sommaren... Igår när jag MSNade med min nya stöttepelare I skrev jag utan att tänka följande rad :
- Alla ljus som går upp är bra, även om de bara har en liten plågad låga..
Det var ungefär det mest kreativa jag har gjort på ehm... 3 dagar.
Jaja, imorgon ska jag gå ut och leta reda på nåt samskigt att skriva till er.
Puss o Hej
Sov Med Dig!
Jag har förstått på min vän "kladdblocket" att det här med bloggande tydligen är nån slags tävling, och vankas det tävling ska jag minsann vara med i gamet, så nu ska det skrivas, och upplevas intressanta saker; BASKIMEJ!!!
Jag undrar lite smått hur privat man ska vara när man skriver blogg, ska man bara skriva fina saker, eller kan man börja ett inlägg med t.ex. jag sitter här och fiser i mitt kök? Ska man vara ärlig helt enkelt? Vill folk veta allt? Och hur vinner man de jävla poängen vi tävlar om?
Idag har jag varit i mitt kollektiv till familj, inget intressant att säga om det egentligen.. Mamma hade kommit på att nu var det dags för GI, min bror håller på att svälta ihjäl, eftersom att han fastslagit sen tidig barndom att grönsaker är mycket giftiga och bör undvikas i allra största mån, och jag var redan hungrig igen när jag kom hem, jag menar: vem kan överleva på omelett?
Livet i Karlskrona går på halvfart. Inget nytt, inget spännande och inget speciellt kul heller. Det är inte lätt att vara en bra bloggare här, annat hade det nog varit i Lund, Malmö eller nåt annat avlägset land.
Jag hoppas våren kommer snart, så jag kan börja vara rolig igen. Mina skämt är lika torra som badlakanen inför sommaren... Igår när jag MSNade med min nya stöttepelare I skrev jag utan att tänka följande rad :
- Alla ljus som går upp är bra, även om de bara har en liten plågad låga..
Det var ungefär det mest kreativa jag har gjort på ehm... 3 dagar.
Jaja, imorgon ska jag gå ut och leta reda på nåt samskigt att skriva till er.
Puss o Hej
Sov Med Dig!
Om mig och mina läsare.
Hallå allihop!
Jag vet inte riktigt hur ni ska göra för attjag ska få högre poäng på den här, men gör allt ni kan!
Pussiluss
Om Tonarter och Prostitution
HåhåJaja...
Nu ligger jag i sängen i det stökiga sovrummet igen. Har lyssnat på KENT ikväll på Arena rosenholm (en julklapp från pappa och Nettan), så nu ringer det en gedigen ton i öronen...
Det var en ehm.. Ok konsert om du frågar mig. Skithäftigt med alla ljus, lampor och effekter av alla de slag, men jag måste nog erkänna för både mig själv och alla andra; jag har blivit för gammal för att gilla KENT.
Jag tycker att de borde vara lite för gamla för att gilla sig själva också. De har blivit inte bara män utan gubbar i mina ögon, och de är inte vilka gubbar som helst; utan gubbar som verkar ha det J*vligt jobbigt dessutom. Låt efter låt handlar om kall is, hårda vindar och brustna hjärtan. Låt efter låt om flygplatser under ytan och tunga vikter, låt efter låt med solo efter solo, och synth efter synth.. Och jag bara undrar; nog för att de flesta av mina låtar tenderar att gå i C-dur, men snälla Jocke, efter 10 år, är det inte dags att byta tonart snart?
En annan sak som jag kom att tänka på där mitt i KENT konserten är en lite djupare fråga. Det här med att jag inte gillar att sjunga mina låtar, har det någon annan orsak än att jag tror mig ha scenskräck?
För lite konstigt är det faktiskt.. Massor av folk lägger massor av pengar för att gå och lyssna på låtar de redan har hemma. Faktum är att de flesta av låtarna har man hört så många gånger att man sjunger med.. Men VARFÖR vill man gå och höra dem just där, och just då? JO... För att man vill se artisten. Man vill se artisten skråla fram sina låtar. Och som artist? Vill jag bli sedd? Nej, jag vill ju bli hörd. Jag vill ju att folk ska vilja lyssna på mina låtar i sina egna liv; inte på en plats jag har valt åt dem. Jag vill ju inte bli känd för hur jag ser ut, eller hur jag rör mig på en scen.. Lite freakshow är det över det faktiskt. Man åker och tittar på nån som rör sig; man åker för att titta på hur personen man hört ser ut. Man vet att man inte kommer att höra något nytt och man vill det inte heller; man vill att låtarna man lyssnar på hemma ska låta precis likadant Live, för på så sätt får man mer tid att ägna sig åt det man egentligen är intresserad av, bilden.
Jag satt där mitt i KENT konserten och tänkte på hur liknande en konsert är prostitution... Ja, skratta du, men är det inte kroppen man säljer då, om man väljer att visa upp sig sådär istället för att vara hemma och ha TV kväll med frugan? Det är ju iallafall inte musiken, för den har man sålt långt innan på skivor.
Jaja... Jag vet INTE vad jag vill ha ut av det här. Jag antar att jag kanske är trött.
Sov Gott mina fjun!
C U another day, som dom säger utomlands.
Nu ligger jag i sängen i det stökiga sovrummet igen. Har lyssnat på KENT ikväll på Arena rosenholm (en julklapp från pappa och Nettan), så nu ringer det en gedigen ton i öronen...
Det var en ehm.. Ok konsert om du frågar mig. Skithäftigt med alla ljus, lampor och effekter av alla de slag, men jag måste nog erkänna för både mig själv och alla andra; jag har blivit för gammal för att gilla KENT.
Jag tycker att de borde vara lite för gamla för att gilla sig själva också. De har blivit inte bara män utan gubbar i mina ögon, och de är inte vilka gubbar som helst; utan gubbar som verkar ha det J*vligt jobbigt dessutom. Låt efter låt handlar om kall is, hårda vindar och brustna hjärtan. Låt efter låt om flygplatser under ytan och tunga vikter, låt efter låt med solo efter solo, och synth efter synth.. Och jag bara undrar; nog för att de flesta av mina låtar tenderar att gå i C-dur, men snälla Jocke, efter 10 år, är det inte dags att byta tonart snart?
En annan sak som jag kom att tänka på där mitt i KENT konserten är en lite djupare fråga. Det här med att jag inte gillar att sjunga mina låtar, har det någon annan orsak än att jag tror mig ha scenskräck?
För lite konstigt är det faktiskt.. Massor av folk lägger massor av pengar för att gå och lyssna på låtar de redan har hemma. Faktum är att de flesta av låtarna har man hört så många gånger att man sjunger med.. Men VARFÖR vill man gå och höra dem just där, och just då? JO... För att man vill se artisten. Man vill se artisten skråla fram sina låtar. Och som artist? Vill jag bli sedd? Nej, jag vill ju bli hörd. Jag vill ju att folk ska vilja lyssna på mina låtar i sina egna liv; inte på en plats jag har valt åt dem. Jag vill ju inte bli känd för hur jag ser ut, eller hur jag rör mig på en scen.. Lite freakshow är det över det faktiskt. Man åker och tittar på nån som rör sig; man åker för att titta på hur personen man hört ser ut. Man vet att man inte kommer att höra något nytt och man vill det inte heller; man vill att låtarna man lyssnar på hemma ska låta precis likadant Live, för på så sätt får man mer tid att ägna sig åt det man egentligen är intresserad av, bilden.
Jag satt där mitt i KENT konserten och tänkte på hur liknande en konsert är prostitution... Ja, skratta du, men är det inte kroppen man säljer då, om man väljer att visa upp sig sådär istället för att vara hemma och ha TV kväll med frugan? Det är ju iallafall inte musiken, för den har man sålt långt innan på skivor.
Jaja... Jag vet INTE vad jag vill ha ut av det här. Jag antar att jag kanske är trött.
Sov Gott mina fjun!
C U another day, som dom säger utomlands.
Om "Pussitivitet" och stora rövar.
Ålla, kära läsare och annat löst folk.
Idag ska jag försöka skriva ett "pussitivt" inlägg, ingen snyfthistoria eller något misserabelt liv för er att gotta er i alltså! Jag har haft vilodag, efter en blöt revykväll i går. Meningen var att bli "salongsberusad", det visade sig dock att "salongsberusad" inte var min starka sida, och det slutade med flera timmars skränande på en halvt ostämd gitarr hemma hos Emanuel, medans mina medmänniskor formligen bad mig åka hem.. Så mycket för en lugn Lördagskväll.
Jag skötte mig, mot alla odds, ändå förmodligen ganska bra. Det fanns en trevlig författare i publiken, som genast bad mig prova att tonsätta hennes dikter. Jag måste ju helt enkelt ta det hela som en komplimang. TÄNK om man kunde få betalt för nåt sånt... Sitta och nynna lite, spela in en bra skiva OCH få betalt.. Snacka om sommarjobb!
Annars har det inte hänt något säskillt. Jag gjorde en äkta "Ida" där hos Emanuel igår kväll. En sån där groda, som kan få en att få magknip i säkert ett halvår. Calle åkte för att hämta lite folk till efterfesten, och när han kom tillbaka sa han att han hade en dam vid namn X med sig. Det råkar vara så att vi alltid skojjar om X i den där gruppen, då hon inte brukar vara den mest sociala i flocken (och hon har en några storlekar över normalsnittet rumpa...), så jag trodde förståss att Calle drog en liten skrattsalva...; så jag spann vidare:
- Emanuel, ta fram en extra fotölj så att X får plats med sin feta röv.
Det var då hon dök upp i dörren.
Jag självdog.
Men jag misstänker att Emanuels hus är extremt bra isolerat, eller att X förrutom stor rumpa också har dålig hörsel, för hon gav mig inte ens en kort blick av hat... Det hade väl annars varit vad jag väntat mig.. Hoppas jag!
Puss och kram.
