Om vinst och ensamhet
Tro det eller ej, men idag på lektionen var uppgiften att göra, inte en, utan TVÅ bloggar.. Så nu är jag en helt etablerad bloggare, med TRE aktiva bloggar. Dessvärre för er lilla del kommer jag inte under några omständigheter ge er adressen till de andra två, då jag måste blogga på engelska där; något ni som känner mig vet inte är uppskattat.
Annars är det inte mycket nytt under himlen, eller JO, jag vann ju! Eller vi vann! Mitt nummer är just nu Blekinges bästa revynummer, och det är inte illa..
Jag var dock en något sjåpig vinnare, då jag helt sonika grät på scenen, trots att jag inte ens sjungt låten och i efterhand låter jag faktiskt en aning egenkär, men det kändes verkligen som min vinst. Min vinst över mitt egna låga förtroende på min egna kapacitet. Min vinst över alla inneboende aggresioner, över systemet och över alla äckliga gubbar på Arbetsförmedligen som talat om för mig att jag bara var en av alla andra. Min egna vinst; och ingen annans.
I morgon ska jag måla min "plastsysters" rum. Det e jobbigt det där. GUD vilken skum familj jag har nu. Varje gång jag träffar en människa jag måste presentera min familj för, måste jag babbla konstant en halvtimma, och varenda gång det händer inser jag att det vore bättre att bara utan skruppler låna skrivare på BTH och printa ut ett antal kopior släkträd att ha i plånboken, så kunde jag bara gett bort dem, och låtit folk fundera ut själva min roll i soppan.
Det e också jobbigt för att det e ju inte utan att man blir utanför ibland. Ensam mitt i skocken. Eller egentligen mitt i allt är jag ensam, det finns ingen som har en liknande roll som jag. Jag sitter mitt emellan två nya familjer, eller ja, tre nya familjer kanske snarare, och så är jag äldst och egentligen, om jag ska vara ärlig ÄR jag rätt ensam. jag har ingen pappa att tala om, och jag har en mamma med 4 nya barn i huset. Jag klandrar ingen, men ibland känns det som om att jag skulle önska att mamma bara ville umgås med mig. Hon har aldrig tid; eller jag vet inte om hon har tid, kan också vara så att hon aldrig tänk tanken. Jag är 23 år, och pratar ytterst lite med nån av mina föräldrar. Mamma kanske 10 minuter var tredje dag, pappa en halvtimme varannan vecka. Däremot blir jag ofta hembjuden då det ska målas (jag är ganska bra på det), när det ska bakas (det med), när nån vill ha håret uppsatt eller när barnvakt behövs.
Jag har heller inte nåt sånt kvar som rum hemma och det är ingen som tänker på mig när det disskuteras vart julen ska firas och vilka som ska vara med. Jag ska bara hänga på, för mig ska det inte spela så stor roll, jag är ju faktiskt 23 år! Nej, jag är faktiskt väldigt ensam just nu, det är tur att jag har Calle och mina små katter. Vi har det bra ihop. Bra, tryggt och gemensamt.
Sov så Gott allihopa! Det ska jag göra!
Om natt-ångerst och uppladdningsförsök
Nu ligger jag här i sängen igen, med en snarkande Carl vid min sida. Ikväll har jag skrivit, och halvkasst spelat in en ny "hit". Jag har gjort otaliga försök till att ladda upp denna sagolika sång här, men eftersom att Internet inte alls e så pass utvecklat som det borde vara vid det här laget (kan också vara jag som borde vara en aning längre gången i mina stadier) verkar detta vara en fatal omöjlighet...
"Låt mig åka i din bil, och låt oss åka riktigt fort.
Låt alla ljus so far förbi sudda ut allt dumt vi gjort
När vi far ivär, från ingenting..
Låt mig äga nattens vingar, låt oss ta oss dit vi vill
Som en gunga fram vi svingar, och oss skrämmer ingenting
När vi far iväg, från ingenting.."
Nu ska jag berätta lite för er om imorgon, och anledningen till att jag inte kan sova. Imorgon e ju nämligen den stora dagen D, då min nominering ska bli till ett pris! Eller nja, åtminstonde så KAN den bli till ett pris. Och det e ju inte kattskit det heller. Det har iallafall aldrig hänt mig förrut. Så jag måste packa mig iväg klockan 0830 och stå på en crowed scen, med andan i halsgropen för soundcheck klockan 10.00. Lite nervös e jag, med tanke på att jag försov mig till 11 i morse. Jag har blivit en nattuggla på heltid.
GUD vilket fruktansvärt ointressant liv man inser att man har när man börjar skriva såhär. Jag hade ju trott att detta skulle vara bra mot depression och andra inkräcktare i ens vardag, i kalla Sverige. Jag som sa till Carl att "nu minsann ska du slippa lyssna på mina klagor, istället ska jag skicka ut det online...". Jag inser plötsligt att jag är så JÄVLA TRÅKIG!
Jaja. Lyssna på Radion 100,7 imorgon klockan 1430 och hejja på mig! Men håll bara en tumma per person, för annars åker turen ut i den andra! Sov Gott
Om begravningar och nystädade lägenheter.
Idag glänser lägenheten! Så till alla er vi har förvägrats besöka oss sista tiden; det är idag ni bör passa på!
Jag har träffat mina morföräldrar på morgonen. Morfar blir bara äldre och äldre. Folk säger att det är naturligt, att de äldre genorationerna sa "dö av".. Det är en natulig process. Men för mig är det så onaturligt det kan vara. Jag kan inte se mig själv gå på en begravning av någon av dem. Jag kan inte se det hända, eller jo, det kan jag, men jag kan inte se mig själv överleva det. Det är som att invänta sin egen undergång, men vad gör man om hela ens trygghet dör bort? Jag tittar på mina vänner som mist sina nära. Jag tittar på dem, ser att de fortfarande skrattar åt något roligt och undrar hur de kan? Hur kan de överleva och fortfarande se roliga saker med livet? Jag ser mig själv på denna tänkta framtida begravning, jag ser mig själv hoppa ner i graven, landa på kistan och kramra mig fast. Vägra släppa taget... Vägra låta hända... Naturligt; in my arse...
Det är nog så att jag redan försöker släppa. Jag bor i samma stad, har uppriktiga problem med att flytta härifrån, OM något skulle hända, men så inser jag att jag träffar dem mindre nu än när jag bodde 50 mil härifrån. Jag träffar dem bara sporadiskt, vågar nog inte bli djup, droppar av. Det är konstigt det där...
Carl och jag håller en strikt diet nu, men som vanligt har en hel del övertramp redan ägt rum dag tre... I förrgår var det popcorn, och unna sig lite glass.. Idag var det årets första semla. Men vad är "lite glass" jämfört med att käka hela glassbilen? Dessutom så ska man ju faktiskt gå långsamt fram. (konstanterande)
Hoppas ni alla har en bra dag, jag återkommer när jag har någo spännade att säga... Tio år eller så.
Ny i Hagen
Det finns cirka 1000 saker jag borde göra just nu som är SÅ mycket viktigare än starta en ny blogg.. Som t.ex. laga mat, städa min kritiskt ohälsosamma smutsiga lägenhet, handla mat, tömma katlådan eller pussa på Carl som hela morgonen har buffat på mig för att få min uppmärksamhet. Men, så hittade jag hit.
Jag är En precis som alla andra, eller åtminstonde så tycker jag det. Ju äldre jag blir, desto mer vanlig blir jag. Desto mer vill jag bli vanlig. Alla andra skulle kanske kalla mig "begåvad". JAG kallar mig för djup för mitt eget bästa.
Jag skriver musik, som jag bara spelar för dem jag känner riktigt väl, men den finns där som min dagbok. Jag målar tavlor och bilder ibland, som jag bara hänger på mina egna väggar, men de finns där som min spegel. Jag spelar teater. Ofta för alla andra, men ännu oftare för mig själv.
Som sagt, jag är säkert precis som du.
