idasofias

Nu ligger jag här och vill bara gråta... Jag ska aldrig spela RISK igen, och definitivt inte mot Carl. Åh... Det är så hemskt när man inser att man är en så dålig förlorare att man bara vill skrika och gråta, eller möjligtvis gå till handling och slå ner den som sitter på andra sidan bordet. Fast idag hade jag nästan anledning till det; jag har tjatat på att få spela RISK i en hel vecka nu, och så utplånade han mig i praktiken i första draget. Helt skoningslöst bara med hela sitt j*vla artilleri. Jaha, och så satt jag där med fyra fem gubbar och fick rusta två i varje runda, medans han rustade 26, och slog sexa efter sexa - nej, som sagt, RISK är härmed ett pensionerat spel i vår bokhylla. (Någon som vill ha ett billigt? in fact; vid snabbt svar betalar jag er för att köpa skiten)...

Nej skämt åsido. Ett skumt Ex i storstaden frågade en extremt snuskig fråga,(jag hade skrivit den här till allas beskådning, om det inte var för att BLOGG.SE inte har kommit upp med barnlås, och jag kan inte garanterat veta att lillebrorsan inte är mitt största fan.)

Man kan ju undra vad som får detta Ex att tro att jag har lust att göra fulheter med honom, vilket helt klart får en att tänka tillbaka en aning. Jag menar; hur vet man hur andra ser en, om inte genom deras ord. ÄR jag en sån som verkar gå med på fulheter utan ens en liten flirt-smiley efter själva förfrågan? ÄR jag en sån som man efter 5 år, när man blir lite sugen på kvällen tror är ett lätt byte? Eller är det så att Exet VET att jag brukade vara sån? Har jag gjort det där förut, kanske? Innan livet jag lever nu, var jag en h*ra då?

Det är konstigt att man kommer ihåg så lite från sitt förflutna. Egentligen är det bara korta, korta fragment. Det är likadant med människor som "plötsligt" ogillar en. Är det kanske så för alla? Man kommer ihåg bara fragment, och det kan vara olika fragment man minns. Jag kanske kommer ihåg när "Anna" och jag hade jättekul och lekte kurragömma, och hon kommer ihåg den där gången jag sa att hon var ful.

Jag svarade det där Exet helt passivt. Jag skrev; vad ger mig den äran? Jag tänkte få en lite mer klar bild på hur de här "fulheterna" jag var erbjuden såg ut, men dessvärre har han inte svarat mer.

Bittert! Han tog t.o.m. ifrån mig nöjjet att tala om för honom vilket litet svin jag tycker att han är.
Jag hann inte säga vilka fragment jag minns av vårt liv ihop.

Tack för er tid!

Pussilussi