Om självömkan och offerkoftor.
Vad gör vi egentligen med oss själva? Alla inklusive mig själv, har en tendens att tycka så jävla synd om sig. Ojojoj... Och nu "hände" det, och "alla andra är så sjukt lyckliga", " det är bara jag som har det såhär", " det är bara jag som mår såhär dåligt". OCH TRO FAN DET!
Tro fan att man mår dåligt om man hela tiden drar en offerkofta över huvudet. Inte nog med att den kliar, den är ful som faan också: för hur attraktivt är det med självömkande människor? Varför skulle det vara mer synd om mig eller dig än någon annan? Jag vet att jag har gått igenom en j*vla massa skit, och det räcker där. Jag har haft på mig koftan, men nu har jag också tagit fram saxen. Varenda liten tråd i den där självömkande massan ska jag faan klippa sönder och skicka tillbaka till dig som hängde oket över mina axlar. En fin kompott av "tyck synd om dig själv i stället, bögjävel".
Jag vet att jag är klar nu.
Nej, det är helt enkelt dags att sätta sig ner och titta på vad man har istället för de bitar man mist. För de bitarna jag har klippt har faan kliat från första stund och hör hemma på ett bra mycket mörkare ställe än hos mig.
Jag ska sätta på mig en ren och skön T-shirt som talar om stolthet.
Ensam, stark och frisk stolthet.
Jag har iallafall ömkat klart.
Jag finner mig själv intresserad.
På riktigt. Jag är intresserad av dig. Inte för att du ser precis ut som mannen i mitt liv, utan för att du är varm. Det gör mig lycklig att vara i din närhet. Jag har liksom egentligen inte mycket att säga om saken, men jag saknar dig när du inte är här, även om jag inte haft dig här knappt alls.
