Om De "näst bästa" och Dig
Jag blir så ledsen ibland. Fortfarande. Jag undrar vad som hände, och om det någonsin kommer att bli ok för mig.
Jag undrar varför du helt plötsligt vill blockera mig på FaceBook, undrar vad jag nu har gjort? Vad gjorde det för svårt för dig att ens ha mig som en jävla vän på FaceBook? Vad har jag gjort den här gången?
Och sen undrar jag om jag någonsin kommer att släppa dig, inte släppa som i sluta sakna, för det har jag i många avseenden gjort. Inte heller släppa som i att låta någon annan ta i mig, det har jag redan gjort. Jag har gråtit, varit desperat, haft svårt att sova, slutat äta, åkt till havet och skrikit. Sett dig flytta inte en gång utan minst 4, och varje gång tyckt att det var jobbigare än sist.
Det jag har kvar att göra är det svåraste. Absolut det svåraste. Det är att släppa in någon annan. Ibland tror jag att jag är kär i honom, och det skulle vara så enkelt. Jag måste få vara kär i honom, måste våga lita på honom, men jag kan faan inte. Det är fortfarande som om jag har gett en del av mig till dig, och som att det bara förevigt kommer att vara såhär.
Jag är så sjukt jävla redo för att träffas och prata med dig, redo för att reda ut saker och ting. Men du är så långt borta. I över ett år till, och jag vågar inte maila dig heller, för nu, när du inte ens kan vara kompis med mig på FaceBook inser jag att det verkligen bara skulle göra skada.
Och jag bär runt på den lilla delen av dig jag har. Sitter med den i handen och kollar på havet. En brun, ful liten bit plast är det enda jag har sparat och den har jag med mig varenda gång jag går till affären, varje gång jag är utanför huset. Jag önskar verkligen att den inte fanns.
Att tvivlet på att det verkligen är det här du vill, inte fanns.
För någonstans måste väl den där människan som jag levde med då finnas? Någonstans?
Jag tänker ibland att jag ska åka till dig, dyka upp där en dag, utanför den där skolan jag sett på bilder. Men jag vet egentligen att då skulle jag i dina ögon vara tokig. Inte romantisk, utan tokig. (inte den responsen jag hade velat ha)
Nja, jag är liksom inte varje dag tokig, inte varje dag ledsen, jag är bara konstant undrande över hur länge det ska ta tills att du inte längre funnits. Eller tills att faktumet att du finns inte längre får mig att undra om jag inte måste reda ut det här med dig, och bara dig, och ingen annan. Eller tills att den tanken inte längre hindrar mig från att ta det näst bästa, för det är så det känns. Det näst bästa.
Det är alla andra det.
Näst bäst.
Jag undrar varför du helt plötsligt vill blockera mig på FaceBook, undrar vad jag nu har gjort? Vad gjorde det för svårt för dig att ens ha mig som en jävla vän på FaceBook? Vad har jag gjort den här gången?
Och sen undrar jag om jag någonsin kommer att släppa dig, inte släppa som i sluta sakna, för det har jag i många avseenden gjort. Inte heller släppa som i att låta någon annan ta i mig, det har jag redan gjort. Jag har gråtit, varit desperat, haft svårt att sova, slutat äta, åkt till havet och skrikit. Sett dig flytta inte en gång utan minst 4, och varje gång tyckt att det var jobbigare än sist.
Det jag har kvar att göra är det svåraste. Absolut det svåraste. Det är att släppa in någon annan. Ibland tror jag att jag är kär i honom, och det skulle vara så enkelt. Jag måste få vara kär i honom, måste våga lita på honom, men jag kan faan inte. Det är fortfarande som om jag har gett en del av mig till dig, och som att det bara förevigt kommer att vara såhär.
Jag är så sjukt jävla redo för att träffas och prata med dig, redo för att reda ut saker och ting. Men du är så långt borta. I över ett år till, och jag vågar inte maila dig heller, för nu, när du inte ens kan vara kompis med mig på FaceBook inser jag att det verkligen bara skulle göra skada.
Och jag bär runt på den lilla delen av dig jag har. Sitter med den i handen och kollar på havet. En brun, ful liten bit plast är det enda jag har sparat och den har jag med mig varenda gång jag går till affären, varje gång jag är utanför huset. Jag önskar verkligen att den inte fanns.
Att tvivlet på att det verkligen är det här du vill, inte fanns.
För någonstans måste väl den där människan som jag levde med då finnas? Någonstans?
Jag tänker ibland att jag ska åka till dig, dyka upp där en dag, utanför den där skolan jag sett på bilder. Men jag vet egentligen att då skulle jag i dina ögon vara tokig. Inte romantisk, utan tokig. (inte den responsen jag hade velat ha)
Nja, jag är liksom inte varje dag tokig, inte varje dag ledsen, jag är bara konstant undrande över hur länge det ska ta tills att du inte längre funnits. Eller tills att faktumet att du finns inte längre får mig att undra om jag inte måste reda ut det här med dig, och bara dig, och ingen annan. Eller tills att den tanken inte längre hindrar mig från att ta det näst bästa, för det är så det känns. Det näst bästa.
Det är alla andra det.
Näst bäst.
