Om en ändring av livstil.
Jag vet absolut inte vad jag vill längre.
Jag har för den första gången på sjuhundra år ingen som helst aning. Jag trodde en massa. Trodde att jag ville bli som de där små familjerna med snygga mammor jag ser på gatorna, men nu har jag absolut ingen aning. Jag såg henne härromdagen; mitt livs största mardröm. Det var en så sjukt talande syn. Hon hoppade på bussen, ful som stryk. Det hade regnat och hennes hår var inte bara fett, utan också fuktigt och genomblåst av Karlskronakajens hårda vindar. Hon var fet. Inte fet som i amerikanska dokumentärer fet, men riktigt stor för att komma från pantarholmen. På sig hade hon en grån mjukisdräkt och en orange jacka som verkade ha legat i hennes pappas garderob från den tiden då han jobbade med att underhålla vägar.
Hon hoppade in där bak på bussen. Hoppade är en överdrift, stöplade över tröskeln en bättre beskrivning. Efter sig drog hon med stor möda upp en tvillingvagn på bussen. Ok, så hon var en av alla de där mammorna som jag ser dagligen, men nu kommer det; Under barnen i vagnen, på bussen, på pantarholmen låg en nybakt familjepizza i sin kartong, och brevis den två 2 liters cocacola flaskor. Förmodligen hade denna mamma lyxat till det just idag, då hela bussen blixtsnabbt började stinka gorgonzola, och jag tänkte; fy faan för att vara hon.
Inte nog med att den stackars människan hade 100 kilos övervikt att släpa på, inte hade hunnit duscha senaste decenniet och hade två snorvalpar som skrek ikapp i vagnen. Hon hade dessutom i äkta varghorna-stile varit tvungen att lämna sin lya och ge sig ut på jakt efter kvällens föda, via buss, till en pizzeria, i regn.
Efter detta uppvaknande gav jag mig ut på jakt efter mig: Jag tog mig till rödeby.
Jag tänkte att det var ju faktiskt där jag kom ifrån. Någonstan där borde jag ju då också kunna hitta bitar som var jag. Jag gick till Konsum och tittade på alla dem som levde min dröm. Och jag undrade; Vart har alla dessa människor fått tag i sina helt otroligt fula kläder? Och hur orkar de gå hit en gång i veckan och ständigt röra sig på samma hyllor? För oavsett hur mycket svart ris Rödeby Konsum köper in kommer dessa fula småbarnsmammor ständigt proppa vagnen full av falukorv och stekfläsk och trycka sig före mig med min sushikorg o kassan, för att hinna hem och tömma tvättmaskinen. Och när slutade jag vilja vara en av dem?
Och där sitter jag nu.. Om allt det jag ville göra, luktar illa nu, vart är jag då? Vem vill jag vara?
Och jag har ingen som helst aning.
Jag har för den första gången på sjuhundra år ingen som helst aning. Jag trodde en massa. Trodde att jag ville bli som de där små familjerna med snygga mammor jag ser på gatorna, men nu har jag absolut ingen aning. Jag såg henne härromdagen; mitt livs största mardröm. Det var en så sjukt talande syn. Hon hoppade på bussen, ful som stryk. Det hade regnat och hennes hår var inte bara fett, utan också fuktigt och genomblåst av Karlskronakajens hårda vindar. Hon var fet. Inte fet som i amerikanska dokumentärer fet, men riktigt stor för att komma från pantarholmen. På sig hade hon en grån mjukisdräkt och en orange jacka som verkade ha legat i hennes pappas garderob från den tiden då han jobbade med att underhålla vägar.
Hon hoppade in där bak på bussen. Hoppade är en överdrift, stöplade över tröskeln en bättre beskrivning. Efter sig drog hon med stor möda upp en tvillingvagn på bussen. Ok, så hon var en av alla de där mammorna som jag ser dagligen, men nu kommer det; Under barnen i vagnen, på bussen, på pantarholmen låg en nybakt familjepizza i sin kartong, och brevis den två 2 liters cocacola flaskor. Förmodligen hade denna mamma lyxat till det just idag, då hela bussen blixtsnabbt började stinka gorgonzola, och jag tänkte; fy faan för att vara hon.
Inte nog med att den stackars människan hade 100 kilos övervikt att släpa på, inte hade hunnit duscha senaste decenniet och hade två snorvalpar som skrek ikapp i vagnen. Hon hade dessutom i äkta varghorna-stile varit tvungen att lämna sin lya och ge sig ut på jakt efter kvällens föda, via buss, till en pizzeria, i regn.
Efter detta uppvaknande gav jag mig ut på jakt efter mig: Jag tog mig till rödeby.
Jag tänkte att det var ju faktiskt där jag kom ifrån. Någonstan där borde jag ju då också kunna hitta bitar som var jag. Jag gick till Konsum och tittade på alla dem som levde min dröm. Och jag undrade; Vart har alla dessa människor fått tag i sina helt otroligt fula kläder? Och hur orkar de gå hit en gång i veckan och ständigt röra sig på samma hyllor? För oavsett hur mycket svart ris Rödeby Konsum köper in kommer dessa fula småbarnsmammor ständigt proppa vagnen full av falukorv och stekfläsk och trycka sig före mig med min sushikorg o kassan, för att hinna hem och tömma tvättmaskinen. Och när slutade jag vilja vara en av dem?
Och där sitter jag nu.. Om allt det jag ville göra, luktar illa nu, vart är jag då? Vem vill jag vara?
Och jag har ingen som helst aning.
Kommentarer
Trackback
