Om vinst och ensamhet
Hallå allihop!
Tro det eller ej, men idag på lektionen var uppgiften att göra, inte en, utan TVÅ bloggar.. Så nu är jag en helt etablerad bloggare, med TRE aktiva bloggar. Dessvärre för er lilla del kommer jag inte under några omständigheter ge er adressen till de andra två, då jag måste blogga på engelska där; något ni som känner mig vet inte är uppskattat.
Annars är det inte mycket nytt under himlen, eller JO, jag vann ju! Eller vi vann! Mitt nummer är just nu Blekinges bästa revynummer, och det är inte illa..
Jag var dock en något sjåpig vinnare, då jag helt sonika grät på scenen, trots att jag inte ens sjungt låten och i efterhand låter jag faktiskt en aning egenkär, men det kändes verkligen som min vinst. Min vinst över mitt egna låga förtroende på min egna kapacitet. Min vinst över alla inneboende aggresioner, över systemet och över alla äckliga gubbar på Arbetsförmedligen som talat om för mig att jag bara var en av alla andra. Min egna vinst; och ingen annans.
I morgon ska jag måla min "plastsysters" rum. Det e jobbigt det där. GUD vilken skum familj jag har nu. Varje gång jag träffar en människa jag måste presentera min familj för, måste jag babbla konstant en halvtimma, och varenda gång det händer inser jag att det vore bättre att bara utan skruppler låna skrivare på BTH och printa ut ett antal kopior släkträd att ha i plånboken, så kunde jag bara gett bort dem, och låtit folk fundera ut själva min roll i soppan.
Det e också jobbigt för att det e ju inte utan att man blir utanför ibland. Ensam mitt i skocken. Eller egentligen mitt i allt är jag ensam, det finns ingen som har en liknande roll som jag. Jag sitter mitt emellan två nya familjer, eller ja, tre nya familjer kanske snarare, och så är jag äldst och egentligen, om jag ska vara ärlig ÄR jag rätt ensam. jag har ingen pappa att tala om, och jag har en mamma med 4 nya barn i huset. Jag klandrar ingen, men ibland känns det som om att jag skulle önska att mamma bara ville umgås med mig. Hon har aldrig tid; eller jag vet inte om hon har tid, kan också vara så att hon aldrig tänk tanken. Jag är 23 år, och pratar ytterst lite med nån av mina föräldrar. Mamma kanske 10 minuter var tredje dag, pappa en halvtimme varannan vecka. Däremot blir jag ofta hembjuden då det ska målas (jag är ganska bra på det), när det ska bakas (det med), när nån vill ha håret uppsatt eller när barnvakt behövs.
Jag har heller inte nåt sånt kvar som rum hemma och det är ingen som tänker på mig när det disskuteras vart julen ska firas och vilka som ska vara med. Jag ska bara hänga på, för mig ska det inte spela så stor roll, jag är ju faktiskt 23 år! Nej, jag är faktiskt väldigt ensam just nu, det är tur att jag har Calle och mina små katter. Vi har det bra ihop. Bra, tryggt och gemensamt.
Sov så Gott allihopa! Det ska jag göra!
Tro det eller ej, men idag på lektionen var uppgiften att göra, inte en, utan TVÅ bloggar.. Så nu är jag en helt etablerad bloggare, med TRE aktiva bloggar. Dessvärre för er lilla del kommer jag inte under några omständigheter ge er adressen till de andra två, då jag måste blogga på engelska där; något ni som känner mig vet inte är uppskattat.
Annars är det inte mycket nytt under himlen, eller JO, jag vann ju! Eller vi vann! Mitt nummer är just nu Blekinges bästa revynummer, och det är inte illa..
Jag var dock en något sjåpig vinnare, då jag helt sonika grät på scenen, trots att jag inte ens sjungt låten och i efterhand låter jag faktiskt en aning egenkär, men det kändes verkligen som min vinst. Min vinst över mitt egna låga förtroende på min egna kapacitet. Min vinst över alla inneboende aggresioner, över systemet och över alla äckliga gubbar på Arbetsförmedligen som talat om för mig att jag bara var en av alla andra. Min egna vinst; och ingen annans.
I morgon ska jag måla min "plastsysters" rum. Det e jobbigt det där. GUD vilken skum familj jag har nu. Varje gång jag träffar en människa jag måste presentera min familj för, måste jag babbla konstant en halvtimma, och varenda gång det händer inser jag att det vore bättre att bara utan skruppler låna skrivare på BTH och printa ut ett antal kopior släkträd att ha i plånboken, så kunde jag bara gett bort dem, och låtit folk fundera ut själva min roll i soppan.
Det e också jobbigt för att det e ju inte utan att man blir utanför ibland. Ensam mitt i skocken. Eller egentligen mitt i allt är jag ensam, det finns ingen som har en liknande roll som jag. Jag sitter mitt emellan två nya familjer, eller ja, tre nya familjer kanske snarare, och så är jag äldst och egentligen, om jag ska vara ärlig ÄR jag rätt ensam. jag har ingen pappa att tala om, och jag har en mamma med 4 nya barn i huset. Jag klandrar ingen, men ibland känns det som om att jag skulle önska att mamma bara ville umgås med mig. Hon har aldrig tid; eller jag vet inte om hon har tid, kan också vara så att hon aldrig tänk tanken. Jag är 23 år, och pratar ytterst lite med nån av mina föräldrar. Mamma kanske 10 minuter var tredje dag, pappa en halvtimme varannan vecka. Däremot blir jag ofta hembjuden då det ska målas (jag är ganska bra på det), när det ska bakas (det med), när nån vill ha håret uppsatt eller när barnvakt behövs.
Jag har heller inte nåt sånt kvar som rum hemma och det är ingen som tänker på mig när det disskuteras vart julen ska firas och vilka som ska vara med. Jag ska bara hänga på, för mig ska det inte spela så stor roll, jag är ju faktiskt 23 år! Nej, jag är faktiskt väldigt ensam just nu, det är tur att jag har Calle och mina små katter. Vi har det bra ihop. Bra, tryggt och gemensamt.
Sov så Gott allihopa! Det ska jag göra!
Kommentarer
Trackback
