idasofias

    Ja, och så kom då Lördagen. Lördagen med stort L, eller nåt. Jag fattar ingenting. Det enda jag vet är att nu är det tyst. Tyst och tomt. Ibland när jag var ihop med Carl brukade jag ligga på nätterna och höra hur han andades. Då låg jag där och var orolig för att det skulle bli tyst, inte för att jag misstänkte att han skulle sticka eller att det skulle ta slut (de alternativen har aldrig funnits i min värld), utan för att jag var rädd att han skulle dö.
    Tänk hur ens värld kan vändas upp och ner. På ett sätt hade det varit bättre om det hade varit så, att han dog istället. Då hade jag inte behövt känna mig så jävla dum, så dumpad, så blåst som inte sett detta komma och så naiv som trott på honom, och oss.
    Det som är ännu värre är att jag förstår honom. Jag förstår vad det är han känner, och jag önskar att jag inte hade haft en aning. Om jag inte hade haft en aning, då hade jag haft möjlighet att byta tomheten mot ilska. Jag hade fått en chans att hata, men det gör jag inte heller. Jag är bara dumpad. Dumpad och fruktansvärt trött efter chocken.
    Min mamma har alltid sagt "den som flyr den vinner". Men hur använder man det när den man ska fly ifrån redan har flytt helt utan räckhåll. Om jag också skulle fly, då är det ju tomt. Ännu tommare och tystare än nu, nu när jag en gång varannan minut kämpar för att inte skicka ett j*vla "jag saknar dig sms".
    Hur som helst blir dagarna ljusare, det går inte att se med blotta ögat, men igår skrattade jag naturligt igen. Jag ser fram emot kattungarna som väntar runt hörnet. Jag har hittat en annan att ytligt tänka på de kvarvarande varannan minut. Jag planerar ett liv i ensamhet, utan att egentligen nämna det högt.
Och ibland, ibland har jag styrkan att nämna honom som SVIN. Då lättar trycket något.