Om minnen
Det är så konstigt vad man kommer ihåg, och ännu konstigare med vad man glömmer.
Jag kommer ihåg fragment, och ibland helt fel fragment.
Härromdagen kom jag på att jag kommer ihåg precis hur hon den tjocka i jujutsi-gruppen jag gick i som tolvåring luktade kalopps. Hur man varje gång man blev ihop-parad med henne tänkte på mammas husmanskost, och det var inte på ett frächt sätt, utan på ett som fick en att önska kalopps-fri kost i minst ett år framöver. In fact tror jag att det är därför jag fortfarande har svårt att svälja ner de största bitarna i kalopps, det för med sig en känsla av att äta den feta Annerlies lår.
Ett annat minne som sitter fastilat är hur jag som ca 8 åring fick det stora förtroendet att plocka ihop mormors kasse på ICA. När vi senare kom hem hade jag (utan minsta mening eller insikt) lagt diskmedlet i botten, PÅ SIDAN, och med fem liter mjölk på. Den lilla toppen på YES-flaskan hade såklart åkt ut, och hela kassen stank av citrondoft. All mormors sallad badade i "dressing" så att säga. Jag minns hur arg hon blev (inte direkt rättvist att skriva det här om min mormor utan att nämna att detta är den ENDA gång jag sett henne arg, någonsin), och denna attack av ilska gör att det alltid, sen dess, tar mig två minuter att packa en kasse på ICA. Det kommer aldrig (oavsett att jag är världens slarvigaste i alla andra avseenden) hända att jag går hem med en kasse där inte alla varor är pedantiskt uppradade, någonsin igen.
Sen allt det man glömmer. Jag har glömt hur bra det var ihop med dig. Kallar det försvars-mekanismernas försvars-mekanism, men jag har inte en aning. Inte förrens jag hittar ett brev, eller din knapp, eller ett hårstrå som är svart och lockigt i min borste. Då minns jag exakt. Och då hamnar jag i samma svacka som jag sitter i nu. Igen.
Jag kommer ihåg fragment, och ibland helt fel fragment.
Härromdagen kom jag på att jag kommer ihåg precis hur hon den tjocka i jujutsi-gruppen jag gick i som tolvåring luktade kalopps. Hur man varje gång man blev ihop-parad med henne tänkte på mammas husmanskost, och det var inte på ett frächt sätt, utan på ett som fick en att önska kalopps-fri kost i minst ett år framöver. In fact tror jag att det är därför jag fortfarande har svårt att svälja ner de största bitarna i kalopps, det för med sig en känsla av att äta den feta Annerlies lår.
Ett annat minne som sitter fastilat är hur jag som ca 8 åring fick det stora förtroendet att plocka ihop mormors kasse på ICA. När vi senare kom hem hade jag (utan minsta mening eller insikt) lagt diskmedlet i botten, PÅ SIDAN, och med fem liter mjölk på. Den lilla toppen på YES-flaskan hade såklart åkt ut, och hela kassen stank av citrondoft. All mormors sallad badade i "dressing" så att säga. Jag minns hur arg hon blev (inte direkt rättvist att skriva det här om min mormor utan att nämna att detta är den ENDA gång jag sett henne arg, någonsin), och denna attack av ilska gör att det alltid, sen dess, tar mig två minuter att packa en kasse på ICA. Det kommer aldrig (oavsett att jag är världens slarvigaste i alla andra avseenden) hända att jag går hem med en kasse där inte alla varor är pedantiskt uppradade, någonsin igen.
Sen allt det man glömmer. Jag har glömt hur bra det var ihop med dig. Kallar det försvars-mekanismernas försvars-mekanism, men jag har inte en aning. Inte förrens jag hittar ett brev, eller din knapp, eller ett hårstrå som är svart och lockigt i min borste. Då minns jag exakt. Och då hamnar jag i samma svacka som jag sitter i nu. Igen.
Kommentarer
Trackback
