Om en ny dag.
Det är inte längre så att jag tänker på dig var femte minut. Nu tänker jag på dig kanske varannan timma. Livet har börjat skifta, det finns nya människor som betyder saker. Det finns nya mål och drömmar, nya perspektiv. Det är inte längre allt du fördärvade, nu är det mer hälften, kanske mindre. Du fördärvade dig, i mina ögon blev du halv. Men du var inte allt som det kändes. Du var inte hela min värld. Jag har haft ett liv innan dig, och det är det livet jag börjar hitta nu. Jag gör inte längre grejer bara för att göra dig svartsjuk, eller avis för att du hade velat vara med. Jag gör saker som jag gillar att göra. Jag åkte båt med mamma, och inte ett enda kort blev taget, jag njöt för att jag vill åka båt. JAG tycker om det, det var en stund då jag inte tänkte på dig. Jag jobbade en hel dag, utan att titta på telefonen. Jag har varit ute ikväll. Jag drack mig äckligt full på 80% strårom, med människor jag inte mött sedan innan dig, men jag gillade det.
Jag är inte arg på dig, mest är jag besviken. En människa jag litade på till fullo sket i mig, lämnade mig bakom, jag sa att jag förmodligen skulle dö, men nu vet jag att jag överlever. Jag kommer att överleva utan dig Carl, och bli en annan.
En du inte känner, en du aldrig kännt. Jag kommer att bli lycklig, en dag. Jag ser det i tunneln, jag har inte gråtit en tår efter dig, och det betyder inte att jag kommer att sluta tro att du är den rätta, men att ta dig tillbaka, den tanken börjar blekna.
Jag ser dig som en historia ihop med andra, en av alla dem andra, en av alla dem som svek. Kanske också en av alla dem som fick mig att förstå, på riktigt förstå uttrycket att man inte kan lita på någon annan än sig själv. En av alla dem som sa till mig att JAG måste bli vuxen, det är dags nu för mig att klara mig själv. Jag ser dig som den jag vägade ge mig till, men som sparkade mig i magen, och tro inte att jag inte hatar dig för det, men du betyder inte alls allt. Du betyder så mycket mindre än jag trodde, så mycket mindre än du egentligen förtjänar.
Imorgon är det 4 veckor sen du gjorde slut. 4 veckor sen du släppte bomben. Det är inte lång tid i ett människoliv, men i detta förhållandet är det en ocean av minuter. Så många titt på mobilen, så många frågor utan svar, så många försök till att få dig tillbaka, så många försök att förstå, så många timmar på MSN, så många oavslutade samtal, så många blickar jag försökt tyda, så många långa disskutioner med alla som orkar lyssna, så många långa promenader, redan tio kilo mindre, så många läkarbesök på din bekostnad, så många tagna steg, och så många planerade, så många dagar på jobbet, så många möten med nya och bekanta ansikten, så många förklaringar till vänner, så många skålar med kattmat, så många blogginlägg och så många chatthistorier att jag inte kan räkna dem, men jag lever. Det har gått en månad av oavbrutet slit för att leva, och jag lever. JAG LEVER UTAN DIG!
Äntligen idag, ikväll har jag tillbringat en kväll utan en tanke på dig. Jag tänkte på dig först när jag gick hemmåt. Jag ringde dig för att säga att du kunde sluta nu, sluta tro att du gjort mig illa, men du svarade inte. Helt tyst i luren. Men nu vet du, det var bara det jag ville.
Hoppas att du sover gott i natt, och det säger jag utan ironi i rösten, för det kommer jag att göra!
Tack alla människor som betyder mer nu än någonsin igen. Ni ska veta att ni är fina.
//Ida
Jag är inte arg på dig, mest är jag besviken. En människa jag litade på till fullo sket i mig, lämnade mig bakom, jag sa att jag förmodligen skulle dö, men nu vet jag att jag överlever. Jag kommer att överleva utan dig Carl, och bli en annan.
En du inte känner, en du aldrig kännt. Jag kommer att bli lycklig, en dag. Jag ser det i tunneln, jag har inte gråtit en tår efter dig, och det betyder inte att jag kommer att sluta tro att du är den rätta, men att ta dig tillbaka, den tanken börjar blekna.
Jag ser dig som en historia ihop med andra, en av alla dem andra, en av alla dem som svek. Kanske också en av alla dem som fick mig att förstå, på riktigt förstå uttrycket att man inte kan lita på någon annan än sig själv. En av alla dem som sa till mig att JAG måste bli vuxen, det är dags nu för mig att klara mig själv. Jag ser dig som den jag vägade ge mig till, men som sparkade mig i magen, och tro inte att jag inte hatar dig för det, men du betyder inte alls allt. Du betyder så mycket mindre än jag trodde, så mycket mindre än du egentligen förtjänar.
Imorgon är det 4 veckor sen du gjorde slut. 4 veckor sen du släppte bomben. Det är inte lång tid i ett människoliv, men i detta förhållandet är det en ocean av minuter. Så många titt på mobilen, så många frågor utan svar, så många försök till att få dig tillbaka, så många försök att förstå, så många timmar på MSN, så många oavslutade samtal, så många blickar jag försökt tyda, så många långa disskutioner med alla som orkar lyssna, så många långa promenader, redan tio kilo mindre, så många läkarbesök på din bekostnad, så många tagna steg, och så många planerade, så många dagar på jobbet, så många möten med nya och bekanta ansikten, så många förklaringar till vänner, så många skålar med kattmat, så många blogginlägg och så många chatthistorier att jag inte kan räkna dem, men jag lever. Det har gått en månad av oavbrutet slit för att leva, och jag lever. JAG LEVER UTAN DIG!
Äntligen idag, ikväll har jag tillbringat en kväll utan en tanke på dig. Jag tänkte på dig först när jag gick hemmåt. Jag ringde dig för att säga att du kunde sluta nu, sluta tro att du gjort mig illa, men du svarade inte. Helt tyst i luren. Men nu vet du, det var bara det jag ville.
Hoppas att du sover gott i natt, och det säger jag utan ironi i rösten, för det kommer jag att göra!
Tack alla människor som betyder mer nu än någonsin igen. Ni ska veta att ni är fina.
//Ida
Kommentarer
Trackback
