Om Mötet och tanken att gå vidare.
Nu sitter jag här i Stor Stockhom med Daniels klinkande i bakgrunden. Det är något klassiskt stycke, som låter som om det handlar om en ko som gråter.
Jag mötte honom igår. En massa fikor och ett fruktansvärt åskväder senare är jag ensam i staden igen. Nu med en liten gnutta hopp om framtiden. Jag vet inte vart jag ska börja, jag har egentligen inget att säga om saken, men när jag satt där mittemot orsaken till hela röran som kallas mitt liv, kunde jag inte annat än le åt tanken att han lever. Han är fortfarande en beundrad människa i mina ögon, och hur mycket jag än vill tar det emot ännu mer att hata honom. Jag kan med andra ord inte förmå mig att vara arg. Med en moderskänsla som få ser jag på honom med beskyddande ögon, och vill bara hålla honom hos mig en liten stund till.
Egentligen är jag inte lämnad, egentligen är det han som är det. Lämnad att fundera. Utlämnad åt sina egna tankar. Iallafall hoppas jag det. Jag hoppas att han tänker, att all denna tid och vånda jag lägger ner på hans ansikte i mitt huvud går åt till att tänka. Det skrämmer mig fortfarande att kanske, kanske är han lycklig. Men när jag satt där igår kände jag hans vemod starkare än mitt egna, och det är nog så. Det är nog så att han ändå har det värre. De frågor han måste reda ut är av en klass jag aldrig har behövt ställa. Är av en helt annan dimension.
Jag är inte heller så olycklig som man kan tro. Jag har ljusa stunder. Kanske är han egentligen bara trygghet och värme, en riktigt nära vän till mig? Kanske hela den här grejjen är helt onödig, för det jag saknar är inte en partner. Jag saknar tryggheten, den breda axeln, den goda doften. Jag saknar hans dryga sätt att hitta tillfällen att trycka in arkeologi i vardagslivet, men är det honom jag saknar? Det vet jag inte. Kanske är det bara så att jag saknar nån. Nån som vill vara min.
Det finns en massa sätt att älska någon på, en del är inte av sexuellt intresse. Vissa är som jag älskar Carl. Mer som en trygghet, mer som en famn och som en människa. Det räckte med att han satt tyst brevid mig igår. Det var inget pirr i magen, inte ens när vi pussades kändes det - inte för mig iallafall. Det var mer som en reflex, en helt underbar reflex såklart, men inget pirr. Men nog älskar jag honom. En kärlek baserad på respekt kanske man kan kalla det, respekt och förundran över att något så vidunderligt vackert i mina ögon kan lyssna på det jag har att säga, men sexuellt vette faan.
Så har jag sagt upp lägenheten idag. Det var en större milstolpe än någon av er kan tänka sig. Det var lite att säga - Nej, det blev inte som jag trodde nu heller. Den här lägenheten symboliserar en dröm, som jag säger upp på samma sätt. Ett litet samtal, och jag måste hitta nya drömmar, nya lägenheter, nya sätt att tjäna förtroende för mig själv. Carl säger att jag är överdramatisk, gör allting alldeles för stort. KLART jag är! Jag är DRAMA, take it or leave it. Jag har alltid varit drama, jag vet inget annat. Nu måste jag bara hitta en ny scen.
Jag mötte honom igår. En massa fikor och ett fruktansvärt åskväder senare är jag ensam i staden igen. Nu med en liten gnutta hopp om framtiden. Jag vet inte vart jag ska börja, jag har egentligen inget att säga om saken, men när jag satt där mittemot orsaken till hela röran som kallas mitt liv, kunde jag inte annat än le åt tanken att han lever. Han är fortfarande en beundrad människa i mina ögon, och hur mycket jag än vill tar det emot ännu mer att hata honom. Jag kan med andra ord inte förmå mig att vara arg. Med en moderskänsla som få ser jag på honom med beskyddande ögon, och vill bara hålla honom hos mig en liten stund till.
Egentligen är jag inte lämnad, egentligen är det han som är det. Lämnad att fundera. Utlämnad åt sina egna tankar. Iallafall hoppas jag det. Jag hoppas att han tänker, att all denna tid och vånda jag lägger ner på hans ansikte i mitt huvud går åt till att tänka. Det skrämmer mig fortfarande att kanske, kanske är han lycklig. Men när jag satt där igår kände jag hans vemod starkare än mitt egna, och det är nog så. Det är nog så att han ändå har det värre. De frågor han måste reda ut är av en klass jag aldrig har behövt ställa. Är av en helt annan dimension.
Jag är inte heller så olycklig som man kan tro. Jag har ljusa stunder. Kanske är han egentligen bara trygghet och värme, en riktigt nära vän till mig? Kanske hela den här grejjen är helt onödig, för det jag saknar är inte en partner. Jag saknar tryggheten, den breda axeln, den goda doften. Jag saknar hans dryga sätt att hitta tillfällen att trycka in arkeologi i vardagslivet, men är det honom jag saknar? Det vet jag inte. Kanske är det bara så att jag saknar nån. Nån som vill vara min.
Det finns en massa sätt att älska någon på, en del är inte av sexuellt intresse. Vissa är som jag älskar Carl. Mer som en trygghet, mer som en famn och som en människa. Det räckte med att han satt tyst brevid mig igår. Det var inget pirr i magen, inte ens när vi pussades kändes det - inte för mig iallafall. Det var mer som en reflex, en helt underbar reflex såklart, men inget pirr. Men nog älskar jag honom. En kärlek baserad på respekt kanske man kan kalla det, respekt och förundran över att något så vidunderligt vackert i mina ögon kan lyssna på det jag har att säga, men sexuellt vette faan.
Så har jag sagt upp lägenheten idag. Det var en större milstolpe än någon av er kan tänka sig. Det var lite att säga - Nej, det blev inte som jag trodde nu heller. Den här lägenheten symboliserar en dröm, som jag säger upp på samma sätt. Ett litet samtal, och jag måste hitta nya drömmar, nya lägenheter, nya sätt att tjäna förtroende för mig själv. Carl säger att jag är överdramatisk, gör allting alldeles för stort. KLART jag är! Jag är DRAMA, take it or leave it. Jag har alltid varit drama, jag vet inget annat. Nu måste jag bara hitta en ny scen.
Kommentarer
Trackback
