Om viktiga saker.
Jag undrar om det är möjligt att alltihop är en lögn. Om jag egentligen inte orkar detta. Ibland känns det som det vakum jag lägger mig själv i, snor in mig i och söker trygghet, den styrkan jag hittade någonstans på botten av mig själv bara är ett spel. En fasad jag målar, inte för dig eller alla andra utan för mig själv. Jag är skiträdd att det ska brista, att jag ska falla. Jag är skiträdd att må så dåligt som jag tror att jag innerst inne gör att må så dåligt som man borde göra när något sånt här händer.
Sen e det det där med att släppa in andra människor. Vem faan ska jag kunna lita på nu? När ska jag någonsin kunna släppa in någon människa igen? Och vem ska älska mig nu, när ett och ett halvt år har lagts på ett helt meningslöst, innehållslöst jävla skitförhållande?
Jag är så fruktansvärt besviken. Det är inte det att jag hatar, men jag är så ledsen att jag blivit så maktlös i detta. Jag har ingen position alls. Jag har ingenting att visa upp, att glänsa med. Jag trodde att vi hade skiten ihop, men allt ligger plötsligt på mitt bord och det känns så förjävligt att ha gett alla delar som var mitt stolta jag till dig och sitta kvar med resterna. Min syster la orden i min mun. Nu kan du vara i Borlänge och varje gång jag hör av mig blir jag lite jobbigare. Nu har du bara fula minnen kvar. Du kan välja vad du vill se och bara välja de tuffa, jobbiga bitarna. Du väljer och vrakar, jag får bara resterna. Förrutom att jag är den lämnade är jag också den som är kvar. Den som sitter i rummen du har inrett, som torkar skiten efter katterna som var dina. Jag är den som fortfarande inte vågat tvätta lakanen för att de kanske innehåller någon doft efter dig trots att två månader har gått. Jag är den som dricker sprit tre-fyra gånger i veckan för att träffa någon som på något sätt ger mig en del av dig.
Det finns ljusa punkter också, och det finns ett liv efter detta. Men idag känns det tugnt och jag tror att det måste få kännas tungt också. Det är nog viktigt att lämna dig på riktigt. Inte bara vara den som blev ensam kvar, utan också bli jag. Jag ska vara ärlig, mot er, honom, dig och mest av allt mot mig.
Det är ändå det viktigaste.
Sen e det det där med att släppa in andra människor. Vem faan ska jag kunna lita på nu? När ska jag någonsin kunna släppa in någon människa igen? Och vem ska älska mig nu, när ett och ett halvt år har lagts på ett helt meningslöst, innehållslöst jävla skitförhållande?
Jag är så fruktansvärt besviken. Det är inte det att jag hatar, men jag är så ledsen att jag blivit så maktlös i detta. Jag har ingen position alls. Jag har ingenting att visa upp, att glänsa med. Jag trodde att vi hade skiten ihop, men allt ligger plötsligt på mitt bord och det känns så förjävligt att ha gett alla delar som var mitt stolta jag till dig och sitta kvar med resterna. Min syster la orden i min mun. Nu kan du vara i Borlänge och varje gång jag hör av mig blir jag lite jobbigare. Nu har du bara fula minnen kvar. Du kan välja vad du vill se och bara välja de tuffa, jobbiga bitarna. Du väljer och vrakar, jag får bara resterna. Förrutom att jag är den lämnade är jag också den som är kvar. Den som sitter i rummen du har inrett, som torkar skiten efter katterna som var dina. Jag är den som fortfarande inte vågat tvätta lakanen för att de kanske innehåller någon doft efter dig trots att två månader har gått. Jag är den som dricker sprit tre-fyra gånger i veckan för att träffa någon som på något sätt ger mig en del av dig.
Det finns ljusa punkter också, och det finns ett liv efter detta. Men idag känns det tugnt och jag tror att det måste få kännas tungt också. Det är nog viktigt att lämna dig på riktigt. Inte bara vara den som blev ensam kvar, utan också bli jag. Jag ska vara ärlig, mot er, honom, dig och mest av allt mot mig.
Det är ändå det viktigaste.
Kommentarer
Trackback
