Dumma jävla jag.
Jo, nu e det då dags att släppa taget. Tiden jag tänker på Carl måste ändras från 65% av min tid till max 10%.
Det värsta verkar vara hur utelämnad jag är helt plötsligt. När någon sticker och lämnar en bara såhär så hinner man inte ställa in sig på den ensamhet det innebär. För trots att familj och vänner försöker hjälpa till, så kan jag ju inte tvinga någon att bo hos mig, och jag är fruktasvärt rädd om kvällarna. Jag är rädd för mörkret och ljud jag hör. Jag hatar denna lägenheten, för jag hör dem hela tiden. Sen är jag rädd för framtiden, pengar, ett sändigt orosmoln. Och det känns verkigen helt hopplöst ibland. Det är så mycket att göra sen du stack, din jävel. Jag har massa på mitt bord, som ingen kan hjälpa mig med. Jag är tvungen att säga upp lägenhet, bredband och el. Tvungen att kunna betala de månader som är kvar. Tvungen att hinna jobba, men det innebär att jag inte har tid med katterna, och måste ha en ständig ångerst över det, så all tid jag är ledig försöker jag spendera här.Och då blir jag ofta själv, och rädd.
Jag är också rädd när jag tänker på framtiden, och på hur jag ska kunna lita på någon annan en dag. Om man kan känna sig så trygg och lycklig som jag gjorde innan fallet, hur kan man nånsin veta att man har rätt att känna det då? Om en ljusgul ton i tillvaron kan förvandlas till bäcksvart, med inslag av lila över bara några dagar, hur ska man nånsin våga chansa då? Jag sover inte mycket nu, jag vaknar med ångerstmage och kallsvettas flera gånger varje natt. Ändå har jag ännu inte vågat missa en enda dag på jobbet.
Det som känns nästan värst är att det inte är så det känns för dig. Det är så svinaktigt att se dig framför mig i ditt furuklädda hus i skogen, där du lämnat allt och tycker att du gjort ditt. Där du har dina saker, och bara kan fokusera på din jävla framtid... Du har en trygg familj som har ditt jävla pojkrum kvar där du kan sitta och glo genom fönstret på din älskade skog. Och här i ensam, tom lägenhet med massa krav sitter jag ensam, och känner mig som en börda för allt och alla runt omkring. Tro faan att du ville sticka, dumma jävla jag, som trodde att du brydde dig.
Det värsta verkar vara hur utelämnad jag är helt plötsligt. När någon sticker och lämnar en bara såhär så hinner man inte ställa in sig på den ensamhet det innebär. För trots att familj och vänner försöker hjälpa till, så kan jag ju inte tvinga någon att bo hos mig, och jag är fruktasvärt rädd om kvällarna. Jag är rädd för mörkret och ljud jag hör. Jag hatar denna lägenheten, för jag hör dem hela tiden. Sen är jag rädd för framtiden, pengar, ett sändigt orosmoln. Och det känns verkigen helt hopplöst ibland. Det är så mycket att göra sen du stack, din jävel. Jag har massa på mitt bord, som ingen kan hjälpa mig med. Jag är tvungen att säga upp lägenhet, bredband och el. Tvungen att kunna betala de månader som är kvar. Tvungen att hinna jobba, men det innebär att jag inte har tid med katterna, och måste ha en ständig ångerst över det, så all tid jag är ledig försöker jag spendera här.Och då blir jag ofta själv, och rädd.
Jag är också rädd när jag tänker på framtiden, och på hur jag ska kunna lita på någon annan en dag. Om man kan känna sig så trygg och lycklig som jag gjorde innan fallet, hur kan man nånsin veta att man har rätt att känna det då? Om en ljusgul ton i tillvaron kan förvandlas till bäcksvart, med inslag av lila över bara några dagar, hur ska man nånsin våga chansa då? Jag sover inte mycket nu, jag vaknar med ångerstmage och kallsvettas flera gånger varje natt. Ändå har jag ännu inte vågat missa en enda dag på jobbet.
Det som känns nästan värst är att det inte är så det känns för dig. Det är så svinaktigt att se dig framför mig i ditt furuklädda hus i skogen, där du lämnat allt och tycker att du gjort ditt. Där du har dina saker, och bara kan fokusera på din jävla framtid... Du har en trygg familj som har ditt jävla pojkrum kvar där du kan sitta och glo genom fönstret på din älskade skog. Och här i ensam, tom lägenhet med massa krav sitter jag ensam, och känner mig som en börda för allt och alla runt omkring. Tro faan att du ville sticka, dumma jävla jag, som trodde att du brydde dig.
Kommentarer
Trackback
