Mmmm...
Ikväll känns det tomt. Fruktansvärt tomt. Det är första kvällen jag är ensam sen du stack, och jag tycker mig höra dig i trapphuset ungefär hela tiden. Varje gång jag tycker det måste jag förklara för mig själv att jag hör fel, att du är borta, att du har lämnat mig. Du har lämnat mig. Helt absurda tanke. Idag på jobbet pratade jag om din mamma som min förra killes mamma. Det gick redan per automatik, men det sved.
Ändå är jag inte ledsen. Snarare är jag tom, om på känslor och engagemang. Jag är trött också. Trött på att bli lämnad, behöva vara den vuxna, trött på att behöva ringa mamma för att världen runt omkring har svikit. Jag trodde verkligen på det här. Jag trodde i min naiva värld att detta var det. Du som säger att jag är så bra på förhållanden, hur kan du förklara det? Att jag tror på något som uppenbarligen är luft. Ingenting.
Sen ser jag tecken också. 700.000 tecken på att du ska komma tillbaka, de finns överallt. En gång var jag dumdristig, tog tecknet från sin plats på marken, och tänkte att det kanske skulle hjälpa om du också såg det. La det jävla tecknet på lådan och fick tillbaks något som "liknar något man skriver till sin polares syrra som är kär i en, om man inte vill vara otrevlig".
Det har gått 9 dagar sen du yttrade orden och krossade mig. 9 jävla tunga dagar som jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska uppleva igen. Mina kompisar undrar hur jag kan vara så kallt lugn, och jag kan bara svara att jag inte vet vad som hänt. Ungefär som om någon dör plötsligt, så har jag sett mig själv dö. Sett hela min utsikt dö, och hela min framtid rasa. Så har jag tittat på det utifrån och insett att hon, det är hon som står kvar med skiten, det är hon som måste städa upp geggan på golvet som blev när sandslottet föll. Så det är vad jag gör- jag städar upp din jävla skit. Samtidigt som jag tittar på dörren (och i en viss grad, tittar katten mellan benen).
Ännu har jag liv kvar. Jag ska bara hitta det under smutsen först.
Ändå är jag inte ledsen. Snarare är jag tom, om på känslor och engagemang. Jag är trött också. Trött på att bli lämnad, behöva vara den vuxna, trött på att behöva ringa mamma för att världen runt omkring har svikit. Jag trodde verkligen på det här. Jag trodde i min naiva värld att detta var det. Du som säger att jag är så bra på förhållanden, hur kan du förklara det? Att jag tror på något som uppenbarligen är luft. Ingenting.
Sen ser jag tecken också. 700.000 tecken på att du ska komma tillbaka, de finns överallt. En gång var jag dumdristig, tog tecknet från sin plats på marken, och tänkte att det kanske skulle hjälpa om du också såg det. La det jävla tecknet på lådan och fick tillbaks något som "liknar något man skriver till sin polares syrra som är kär i en, om man inte vill vara otrevlig".
Det har gått 9 dagar sen du yttrade orden och krossade mig. 9 jävla tunga dagar som jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska uppleva igen. Mina kompisar undrar hur jag kan vara så kallt lugn, och jag kan bara svara att jag inte vet vad som hänt. Ungefär som om någon dör plötsligt, så har jag sett mig själv dö. Sett hela min utsikt dö, och hela min framtid rasa. Så har jag tittat på det utifrån och insett att hon, det är hon som står kvar med skiten, det är hon som måste städa upp geggan på golvet som blev när sandslottet föll. Så det är vad jag gör- jag städar upp din jävla skit. Samtidigt som jag tittar på dörren (och i en viss grad, tittar katten mellan benen).
Ännu har jag liv kvar. Jag ska bara hitta det under smutsen först.
Kommentarer
Trackback
