idasofias

    Jepp. det har inte gått över ännu, men kurvar går bra uppåt. Ännu har jag inte gråtit mer sen du försvann. Nu tänker jag vuxet och logiskt. Det är dock väldigt tråkigt att vara vuxen, men någon måste vara det. Det är någon som måste se till att hyran blir betald, att årets flädersaft blir lagad, att disken blir diskad och att dina papper blir sorterade. Det är någon som måste vakna med ångerst och ont i magen varje dag, som måste lära sig att vakna tidigt av sig själv. Det är någon som måste sitta och försöka få Chili att pressa fram de j*vla ungarna innan jag måste jobba. Den någon är dessa dagar jag.
    Det slår mig ofta att jag borde hata. Egentligen oftare och oftare, och om den tanken slår mig tillräckligt många gånger kanske jag faktiskt kan tro den själv.
    Jag ägnar också en massa timmar åt att fundera ut planer. Planer som kan få dig tillbaka, planer som klipper din kuk, planer som får mig stark. Men inte en enda av dessa planer gör mig lycklig, någon sån plan har jag ännu inte kunnat finna.
    Annars går livet på spare, jag stiger upp när jag vill stiga upp, jag tittar på katten, jag pratar med Lisa, tittar på katten, åker och handlar till midsommar, tittar på katten, tittar på film, trycker så hårt jag kan på kattens mage.

Jaja. Som sagt. Ännu är du inte hatad utan saknad, men ge mig ett par dagar till.