Om solen och mig.
Vi har ett förhållande nu, solen och jag. Jag trivs med det.
Det är inte så farligt längre. Jag hade väntat mig så mycket värre, men nu inser jag att JAG kanske bara var med DIG för att det var praktiskt. Jag har varit så upptagen med attt tycka synd om mig själv och vara dumpad, att jag har inte hunnit känna efter. Men det är inte sorg jag känner. Och det är klart att jag saknar dig, men inte varje timme, inte varje minut.
Ibland behöver man kanske detta för att se vad som verkligen är riktigt. Jag är tilllexempel riktig, men jag undrar om min kärlek till dig var det. OM den var det, vart finns då sorgen?
Så tänker jag ibland att jag vet, alla mina sinnen skriker det. Jag vet. Och det är riktigt jobbigt att låta dig ta din jävla tid att förstå, när jag vill ge dig svaret so badly.
Men just nu är det bra såhär. Du får leva i en värld där du funderar och är fri, och jag hinner också tänka, mycket mer än jag trodde.
Nu ska jag gå ut till solen, och låta honom hålla om mig.
Ha det bra alla ni andra, ni kan sluta oroa er nu!
//puss Ida
