Om höga hästar, vårsol och "oegoism".
Idag har jag andats. På en häst (!). För alla er som känner mig kan detta komma som en chock, och NEJ, hästen dog inte, och NEJ, inte jag heller.
Det var faktiskt första gången jag på riktigt uppskattat att rida. Faxe och jag var som en union där han klampade runt i lera och jag kunde vända mitt ansikte mot solen och glömma att allt annat fanns. Han bar mig glatt över backar och stenar och ibland slog hans hovar i något så att det klinkade och jag fick dåligt samvete för att jag inte åtminstonde låtit bli socker sista veckan till förmån för Faxes rygg. Sen, när mina problem ploppade tänkte jag på stackars gamla Faxe. Jag menar: Vad är ett halv-brustet hjärta mot att hela sitt vuxna liv behöva gå runt med halvfeta människor i svåra terränger medans de ömsom knäpper med kameran ömsom solar sig i vårsolen?
Denna dagen har verkligen gett saken andra perspektiv.
Egentligen var det nog bäst som hände. Det är sjukt lätt att tro febrilt att man vill ha något bara för att det inte går att få. Och fast att ärlighet varar längst är det så mycket lättare att säga det man förväntas säga än det man faktiskt tänker innerst inne, så också till sig själv.
Jag har fått höra att jag är oegoistisk- och jag tror att det stämmer. Inte alltid, och inte på småsaker som att hämta saft i köket, men i allmänhet är jag nog verkligen en sån som ger av mig själv så mycket jag orkar. Jag ger så mycket att jag oftast är pank den 8:de. Men det är den 9:de när jag sitter hemma och inte blir bjuden tillbaka till alla de som käkat min mat utan tuggar knäckebröd som jag bannar den "attraktiva oegoistiska ådran" för dess nycker, och önskar att jag kunde vara mer som de. De som tar och lämnar tomma tallrikar. *läses symboliskt*
Jag behöver hitta en sån som bjuder in mig den 9:de. Därför var hela den här grejen en alldeles för hastad affär.
Tack till dig som insåg.
Det var faktiskt första gången jag på riktigt uppskattat att rida. Faxe och jag var som en union där han klampade runt i lera och jag kunde vända mitt ansikte mot solen och glömma att allt annat fanns. Han bar mig glatt över backar och stenar och ibland slog hans hovar i något så att det klinkade och jag fick dåligt samvete för att jag inte åtminstonde låtit bli socker sista veckan till förmån för Faxes rygg. Sen, när mina problem ploppade tänkte jag på stackars gamla Faxe. Jag menar: Vad är ett halv-brustet hjärta mot att hela sitt vuxna liv behöva gå runt med halvfeta människor i svåra terränger medans de ömsom knäpper med kameran ömsom solar sig i vårsolen?
Denna dagen har verkligen gett saken andra perspektiv.
Egentligen var det nog bäst som hände. Det är sjukt lätt att tro febrilt att man vill ha något bara för att det inte går att få. Och fast att ärlighet varar längst är det så mycket lättare att säga det man förväntas säga än det man faktiskt tänker innerst inne, så också till sig själv.
Jag har fått höra att jag är oegoistisk- och jag tror att det stämmer. Inte alltid, och inte på småsaker som att hämta saft i köket, men i allmänhet är jag nog verkligen en sån som ger av mig själv så mycket jag orkar. Jag ger så mycket att jag oftast är pank den 8:de. Men det är den 9:de när jag sitter hemma och inte blir bjuden tillbaka till alla de som käkat min mat utan tuggar knäckebröd som jag bannar den "attraktiva oegoistiska ådran" för dess nycker, och önskar att jag kunde vara mer som de. De som tar och lämnar tomma tallrikar. *läses symboliskt*
Jag behöver hitta en sån som bjuder in mig den 9:de. Därför var hela den här grejen en alldeles för hastad affär.
Tack till dig som insåg.
Kommentarer
Trackback
