idasofias

Jag hade verkligen glömt bort hur det var att skratta såhär. Skratta så att ögonen rinner, så att benen viker sig, så att magen gör ont på kvällen. Skratta år verkligen ingenting och skratta åt precis allt. Skratta så att man kissar ner sig helt enkelt. Kissar ner sig i en ganska skabbig hiss i Hornstull mellan våning 4 och ingenstans.
Och nu ligger jag här med en kropp som värker av efterdyningar av attackerna och andas i en säng. Tackar min kropp för att den står ut med mig just nu, mitt helt ohållbara leverne med ingen sömn, massor alkohol och ALLDELES för lite asgarv.
Idag har jag varit på en area av nästan 60 mil,och jag har känt efter varenda centimeter. Det känns...
...rätt.

Annars var det ett sjukt bra initiativ att åka iväg till en annan värld. Ganska skumt att komma hit. Jag är en annan människa i Stockholm. Jag är den jag var när jag bodde här. Världsvan, 16 år och helt orädd för att skratta. Hemma tar alla jävla vuxenbestyr upp den levnadsglada delen av mig och jag förvandlas till att lägga ner 70 procent av min tid på att fundera på väglaget och huruvida min katt gillar tonfisk eller nötkött bäst i sitt torrfoder.

Jaja. Nu ska jag unna mig själv 9 (!) timmar sömn. Sömn och vackra drömmar.
Sov Gott alla DårPippis och DöNickar.
Det kommer jag att göra.

En annan tanke: Varför finns det INGA negeränglar??! Jag tycker att det är SJUKT upprörande!