idasofias

Känns som om smärre ångest nu är mitt normal-tillstånd igen. Lite sådär halvont i magen och en ständig inre press. Kanske är så att vara student, speciellt om man är en sån student som jag, med tvåtusensjuhundraåttiotvå saker på "att göra-listan", men också tvåtusensjuhundraåttiotvå saker på listan över saker som kan göras imorgon.
I övrigt står det ganska still. Jag försöker hinna med det som behöver hinnas, eller nej. Det där är faktiskt total jävla osanning. Jag hade hunnit med allt alldeles utmärkt, jag försöker snarare hitta någonslag motivation till att göra åtminstonde en av sakerna på "att göra-listan" om dagen, och lyckas väl... sådär...

Det känns rätt hopplöst nu, dagboken. Jag är fett trött på hela soppan. Trött på att inte riktigt få vara glad för allt som händer. Trött på att oroa mig över pengar hela jävla tiden. Trött på att käka det jag har hemma (speciellt eftersom att det jag har hemma numera är kost som kostar nada, och därmed även smakar nada). Och sen är jag trött på att inte kunna sova, för att jag är rädd för hur morgondagen ska se ut. Jag är trött på att inte kunna säga nej, trött på att ställa upp. Jag är trött på att sakna och trött på att vänta. Trött på att vara nummer två, och trött på att vara nummer ett. Trött på att du inte ser hur jävla tröttsamt det här är.

I övrigt har det blivit sommar. Igen.
Jag vill ha ett bryt. NU!