Om begravningar och nystädade lägenheter.
Idag glänser lägenheten! Så till alla er vi har förvägrats besöka oss sista tiden; det är idag ni bör passa på!
Jag har träffat mina morföräldrar på morgonen. Morfar blir bara äldre och äldre. Folk säger att det är naturligt, att de äldre genorationerna sa "dö av".. Det är en natulig process. Men för mig är det så onaturligt det kan vara. Jag kan inte se mig själv gå på en begravning av någon av dem. Jag kan inte se det hända, eller jo, det kan jag, men jag kan inte se mig själv överleva det. Det är som att invänta sin egen undergång, men vad gör man om hela ens trygghet dör bort? Jag tittar på mina vänner som mist sina nära. Jag tittar på dem, ser att de fortfarande skrattar åt något roligt och undrar hur de kan? Hur kan de överleva och fortfarande se roliga saker med livet? Jag ser mig själv på denna tänkta framtida begravning, jag ser mig själv hoppa ner i graven, landa på kistan och kramra mig fast. Vägra släppa taget... Vägra låta hända... Naturligt; in my arse...
Det är nog så att jag redan försöker släppa. Jag bor i samma stad, har uppriktiga problem med att flytta härifrån, OM något skulle hända, men så inser jag att jag träffar dem mindre nu än när jag bodde 50 mil härifrån. Jag träffar dem bara sporadiskt, vågar nog inte bli djup, droppar av. Det är konstigt det där...
Carl och jag håller en strikt diet nu, men som vanligt har en hel del övertramp redan ägt rum dag tre... I förrgår var det popcorn, och unna sig lite glass.. Idag var det årets första semla. Men vad är "lite glass" jämfört med att käka hela glassbilen? Dessutom så ska man ju faktiskt gå långsamt fram. (konstanterande)
Hoppas ni alla har en bra dag, jag återkommer när jag har någo spännade att säga... Tio år eller så.
Ny i Hagen
Det finns cirka 1000 saker jag borde göra just nu som är SÅ mycket viktigare än starta en ny blogg.. Som t.ex. laga mat, städa min kritiskt ohälsosamma smutsiga lägenhet, handla mat, tömma katlådan eller pussa på Carl som hela morgonen har buffat på mig för att få min uppmärksamhet. Men, så hittade jag hit.
Jag är En precis som alla andra, eller åtminstonde så tycker jag det. Ju äldre jag blir, desto mer vanlig blir jag. Desto mer vill jag bli vanlig. Alla andra skulle kanske kalla mig "begåvad". JAG kallar mig för djup för mitt eget bästa.
Jag skriver musik, som jag bara spelar för dem jag känner riktigt väl, men den finns där som min dagbok. Jag målar tavlor och bilder ibland, som jag bara hänger på mina egna väggar, men de finns där som min spegel. Jag spelar teater. Ofta för alla andra, men ännu oftare för mig själv.
Som sagt, jag är säkert precis som du.
