Om en ny dag.
Jag är inte arg på dig, mest är jag besviken. En människa jag litade på till fullo sket i mig, lämnade mig bakom, jag sa att jag förmodligen skulle dö, men nu vet jag att jag överlever. Jag kommer att överleva utan dig Carl, och bli en annan.
En du inte känner, en du aldrig kännt. Jag kommer att bli lycklig, en dag. Jag ser det i tunneln, jag har inte gråtit en tår efter dig, och det betyder inte att jag kommer att sluta tro att du är den rätta, men att ta dig tillbaka, den tanken börjar blekna.
Jag ser dig som en historia ihop med andra, en av alla dem andra, en av alla dem som svek. Kanske också en av alla dem som fick mig att förstå, på riktigt förstå uttrycket att man inte kan lita på någon annan än sig själv. En av alla dem som sa till mig att JAG måste bli vuxen, det är dags nu för mig att klara mig själv. Jag ser dig som den jag vägade ge mig till, men som sparkade mig i magen, och tro inte att jag inte hatar dig för det, men du betyder inte alls allt. Du betyder så mycket mindre än jag trodde, så mycket mindre än du egentligen förtjänar.
Imorgon är det 4 veckor sen du gjorde slut. 4 veckor sen du släppte bomben. Det är inte lång tid i ett människoliv, men i detta förhållandet är det en ocean av minuter. Så många titt på mobilen, så många frågor utan svar, så många försök till att få dig tillbaka, så många försök att förstå, så många timmar på MSN, så många oavslutade samtal, så många blickar jag försökt tyda, så många långa disskutioner med alla som orkar lyssna, så många långa promenader, redan tio kilo mindre, så många läkarbesök på din bekostnad, så många tagna steg, och så många planerade, så många dagar på jobbet, så många möten med nya och bekanta ansikten, så många förklaringar till vänner, så många skålar med kattmat, så många blogginlägg och så många chatthistorier att jag inte kan räkna dem, men jag lever. Det har gått en månad av oavbrutet slit för att leva, och jag lever. JAG LEVER UTAN DIG!
Äntligen idag, ikväll har jag tillbringat en kväll utan en tanke på dig. Jag tänkte på dig först när jag gick hemmåt. Jag ringde dig för att säga att du kunde sluta nu, sluta tro att du gjort mig illa, men du svarade inte. Helt tyst i luren. Men nu vet du, det var bara det jag ville.
Hoppas att du sover gott i natt, och det säger jag utan ironi i rösten, för det kommer jag att göra!
Tack alla människor som betyder mer nu än någonsin igen. Ni ska veta att ni är fina.
//Ida
Om räkningar, och en depression som sakta smyger sig på.
Förrutom den saken är jag pank. Pank på riktigt. Pank på "jag vet inte om jag kan köpa kattmat, och jag måste sluta snusa nu, kanske sluta äta också"- sättet. Allting känns tungt, tillochmed jobbet, som jag annars trivts så bra på känns tugnt. Faan Kristina, du ska få dina pengar, jag ska bara prostituera mig först.
Mmm... Fick ett väldigt uppmuntrande Sms i skrivandets stund.
Ikväll kan det med all definition inte bli värre.
Om Mötet och tanken att gå vidare.
Jag mötte honom igår. En massa fikor och ett fruktansvärt åskväder senare är jag ensam i staden igen. Nu med en liten gnutta hopp om framtiden. Jag vet inte vart jag ska börja, jag har egentligen inget att säga om saken, men när jag satt där mittemot orsaken till hela röran som kallas mitt liv, kunde jag inte annat än le åt tanken att han lever. Han är fortfarande en beundrad människa i mina ögon, och hur mycket jag än vill tar det emot ännu mer att hata honom. Jag kan med andra ord inte förmå mig att vara arg. Med en moderskänsla som få ser jag på honom med beskyddande ögon, och vill bara hålla honom hos mig en liten stund till.
Egentligen är jag inte lämnad, egentligen är det han som är det. Lämnad att fundera. Utlämnad åt sina egna tankar. Iallafall hoppas jag det. Jag hoppas att han tänker, att all denna tid och vånda jag lägger ner på hans ansikte i mitt huvud går åt till att tänka. Det skrämmer mig fortfarande att kanske, kanske är han lycklig. Men när jag satt där igår kände jag hans vemod starkare än mitt egna, och det är nog så. Det är nog så att han ändå har det värre. De frågor han måste reda ut är av en klass jag aldrig har behövt ställa. Är av en helt annan dimension.
Jag är inte heller så olycklig som man kan tro. Jag har ljusa stunder. Kanske är han egentligen bara trygghet och värme, en riktigt nära vän till mig? Kanske hela den här grejjen är helt onödig, för det jag saknar är inte en partner. Jag saknar tryggheten, den breda axeln, den goda doften. Jag saknar hans dryga sätt att hitta tillfällen att trycka in arkeologi i vardagslivet, men är det honom jag saknar? Det vet jag inte. Kanske är det bara så att jag saknar nån. Nån som vill vara min.
Det finns en massa sätt att älska någon på, en del är inte av sexuellt intresse. Vissa är som jag älskar Carl. Mer som en trygghet, mer som en famn och som en människa. Det räckte med att han satt tyst brevid mig igår. Det var inget pirr i magen, inte ens när vi pussades kändes det - inte för mig iallafall. Det var mer som en reflex, en helt underbar reflex såklart, men inget pirr. Men nog älskar jag honom. En kärlek baserad på respekt kanske man kan kalla det, respekt och förundran över att något så vidunderligt vackert i mina ögon kan lyssna på det jag har att säga, men sexuellt vette faan.
Så har jag sagt upp lägenheten idag. Det var en större milstolpe än någon av er kan tänka sig. Det var lite att säga - Nej, det blev inte som jag trodde nu heller. Den här lägenheten symboliserar en dröm, som jag säger upp på samma sätt. Ett litet samtal, och jag måste hitta nya drömmar, nya lägenheter, nya sätt att tjäna förtroende för mig själv. Carl säger att jag är överdramatisk, gör allting alldeles för stort. KLART jag är! Jag är DRAMA, take it or leave it. Jag har alltid varit drama, jag vet inget annat. Nu måste jag bara hitta en ny scen.
Dumma jävla jag.
Det värsta verkar vara hur utelämnad jag är helt plötsligt. När någon sticker och lämnar en bara såhär så hinner man inte ställa in sig på den ensamhet det innebär. För trots att familj och vänner försöker hjälpa till, så kan jag ju inte tvinga någon att bo hos mig, och jag är fruktasvärt rädd om kvällarna. Jag är rädd för mörkret och ljud jag hör. Jag hatar denna lägenheten, för jag hör dem hela tiden. Sen är jag rädd för framtiden, pengar, ett sändigt orosmoln. Och det känns verkigen helt hopplöst ibland. Det är så mycket att göra sen du stack, din jävel. Jag har massa på mitt bord, som ingen kan hjälpa mig med. Jag är tvungen att säga upp lägenhet, bredband och el. Tvungen att kunna betala de månader som är kvar. Tvungen att hinna jobba, men det innebär att jag inte har tid med katterna, och måste ha en ständig ångerst över det, så all tid jag är ledig försöker jag spendera här.Och då blir jag ofta själv, och rädd.
Jag är också rädd när jag tänker på framtiden, och på hur jag ska kunna lita på någon annan en dag. Om man kan känna sig så trygg och lycklig som jag gjorde innan fallet, hur kan man nånsin veta att man har rätt att känna det då? Om en ljusgul ton i tillvaron kan förvandlas till bäcksvart, med inslag av lila över bara några dagar, hur ska man nånsin våga chansa då? Jag sover inte mycket nu, jag vaknar med ångerstmage och kallsvettas flera gånger varje natt. Ändå har jag ännu inte vågat missa en enda dag på jobbet.
Det som känns nästan värst är att det inte är så det känns för dig. Det är så svinaktigt att se dig framför mig i ditt furuklädda hus i skogen, där du lämnat allt och tycker att du gjort ditt. Där du har dina saker, och bara kan fokusera på din jävla framtid... Du har en trygg familj som har ditt jävla pojkrum kvar där du kan sitta och glo genom fönstret på din älskade skog. Och här i ensam, tom lägenhet med massa krav sitter jag ensam, och känner mig som en börda för allt och alla runt omkring. Tro faan att du ville sticka, dumma jävla jag, som trodde att du brydde dig.
Om solen och mig.
Vi har ett förhållande nu, solen och jag. Jag trivs med det.
Det är inte så farligt längre. Jag hade väntat mig så mycket värre, men nu inser jag att JAG kanske bara var med DIG för att det var praktiskt. Jag har varit så upptagen med attt tycka synd om mig själv och vara dumpad, att jag har inte hunnit känna efter. Men det är inte sorg jag känner. Och det är klart att jag saknar dig, men inte varje timme, inte varje minut.
Ibland behöver man kanske detta för att se vad som verkligen är riktigt. Jag är tilllexempel riktig, men jag undrar om min kärlek till dig var det. OM den var det, vart finns då sorgen?
Så tänker jag ibland att jag vet, alla mina sinnen skriker det. Jag vet. Och det är riktigt jobbigt att låta dig ta din jävla tid att förstå, när jag vill ge dig svaret so badly.
Men just nu är det bra såhär. Du får leva i en värld där du funderar och är fri, och jag hinner också tänka, mycket mer än jag trodde.
Nu ska jag gå ut till solen, och låta honom hålla om mig.
Ha det bra alla ni andra, ni kan sluta oroa er nu!
//puss Ida
Mmmm...
Ändå är jag inte ledsen. Snarare är jag tom, om på känslor och engagemang. Jag är trött också. Trött på att bli lämnad, behöva vara den vuxna, trött på att behöva ringa mamma för att världen runt omkring har svikit. Jag trodde verkligen på det här. Jag trodde i min naiva värld att detta var det. Du som säger att jag är så bra på förhållanden, hur kan du förklara det? Att jag tror på något som uppenbarligen är luft. Ingenting.
Sen ser jag tecken också. 700.000 tecken på att du ska komma tillbaka, de finns överallt. En gång var jag dumdristig, tog tecknet från sin plats på marken, och tänkte att det kanske skulle hjälpa om du också såg det. La det jävla tecknet på lådan och fick tillbaks något som "liknar något man skriver till sin polares syrra som är kär i en, om man inte vill vara otrevlig".
Det har gått 9 dagar sen du yttrade orden och krossade mig. 9 jävla tunga dagar som jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska uppleva igen. Mina kompisar undrar hur jag kan vara så kallt lugn, och jag kan bara svara att jag inte vet vad som hänt. Ungefär som om någon dör plötsligt, så har jag sett mig själv dö. Sett hela min utsikt dö, och hela min framtid rasa. Så har jag tittat på det utifrån och insett att hon, det är hon som står kvar med skiten, det är hon som måste städa upp geggan på golvet som blev när sandslottet föll. Så det är vad jag gör- jag städar upp din jävla skit. Samtidigt som jag tittar på dörren (och i en viss grad, tittar katten mellan benen).
Ännu har jag liv kvar. Jag ska bara hitta det under smutsen först.
Om kejsarsnitt för katter och ångerst (som vanligt)
Det slår mig ofta att jag borde hata. Egentligen oftare och oftare, och om den tanken slår mig tillräckligt många gånger kanske jag faktiskt kan tro den själv.
Jag ägnar också en massa timmar åt att fundera ut planer. Planer som kan få dig tillbaka, planer som klipper din kuk, planer som får mig stark. Men inte en enda av dessa planer gör mig lycklig, någon sån plan har jag ännu inte kunnat finna.
Annars går livet på spare, jag stiger upp när jag vill stiga upp, jag tittar på katten, jag pratar med Lisa, tittar på katten, åker och handlar till midsommar, tittar på katten, tittar på film, trycker så hårt jag kan på kattens mage.
Jaja. Som sagt. Ännu är du inte hatad utan saknad, men ge mig ett par dagar till.
Om ensamheten och tårarna efter dig.
Tänk hur ens värld kan vändas upp och ner. På ett sätt hade det varit bättre om det hade varit så, att han dog istället. Då hade jag inte behövt känna mig så jävla dum, så dumpad, så blåst som inte sett detta komma och så naiv som trott på honom, och oss.
Det som är ännu värre är att jag förstår honom. Jag förstår vad det är han känner, och jag önskar att jag inte hade haft en aning. Om jag inte hade haft en aning, då hade jag haft möjlighet att byta tomheten mot ilska. Jag hade fått en chans att hata, men det gör jag inte heller. Jag är bara dumpad. Dumpad och fruktansvärt trött efter chocken.
Min mamma har alltid sagt "den som flyr den vinner". Men hur använder man det när den man ska fly ifrån redan har flytt helt utan räckhåll. Om jag också skulle fly, då är det ju tomt. Ännu tommare och tystare än nu, nu när jag en gång varannan minut kämpar för att inte skicka ett j*vla "jag saknar dig sms".
Hur som helst blir dagarna ljusare, det går inte att se med blotta ögat, men igår skrattade jag naturligt igen. Jag ser fram emot kattungarna som väntar runt hörnet. Jag har hittat en annan att ytligt tänka på de kvarvarande varannan minut. Jag planerar ett liv i ensamhet, utan att egentligen nämna det högt.
Och ibland, ibland har jag styrkan att nämna honom som SVIN. Då lättar trycket något.
Bara luft.
IdaSofia säger:
Hej. Nu har han gjort det på riktigt
Haysole säger:
vem har gjort vad på riktigt? O_o
IdaSofia säger:
Jag vill bara dö. Bara dö.
IdaSofia säger:
Carl har gjort slut.
Haysole säger:
men älskling!
IdaSofia säger:
På riktigt, och hans föräldrar hämtar hans saker från borlänge på Lördag.
Haysole säger:
va?!
IdaSofia säger:
Han gjorde det i måndags. Och nu vet jag inte vad jag ska göra, jag har spelat ut alla kort jag har. Jag är SÅ krossad. Jag är ingenting längre, jag vet inte vad jag ska göra..
Haysole säger:
men... varför?
IdaSofia säger:
Jag sitter här, i samma lägemhet som han är och packar, och jag kan inget annat göra än att vänta, vänta på att lördag ska komma och vi hamnar i helt olika delar av landet för alla framtid.
IdaSofia säger:
Han säger att han kanske inte älskar mig längre, att han kännt att det saknas nåt, att han har panik, han hatar denna staden. Han hatar att han känner att hans första förhållande leder mot förlovning.
Haysole säger:
åh nej
IdaSofia säger:
Han ger mig inte en chans. Inte ens åstymmelsen till en chans, han har pluggat hela tiden vi var ihop, jag har väntat på att han ska bli "mindre stressad", och jag hade INTE EN ANING! Jag har inte sett det komma, och nu sticker han.
Haysole säger:
taskigt.
IdaSofia säger:
Han var lite konstig i helgen, trotsade mig liksom, och tillslut sa jag : Vad vill du egentligen? Vill du att jag ska tröttna? Vill du att det ska vara slut mellan oss? Och först sa han nej, men sen tänkte han efter och sen sa han att kanske: Kanske ville han att det skulle vara slut.
Haysole säger:
fy fan
IdaSofia säger:
Och sen dess har jag inte skrikit på honom, inte varit arg, sen dess har jag bönat och bett, inte sovit mer än tre (!) timmar, haft intro vecka på OnOff och inte kunnat äta ett bett. OCH det där kanske har blivit ett fett ABSOLUT etsat i sten, och jag fattar inte! Jag orkar inte.
Haysole säger:
älskling... jag önskar jag kunde hjälpa...
IdaSofia säger:
Han sticker mitt i kattungenedkomst, mitt i mitt nya jobb, mitt i sommarn som jag sett fram emot för evigt. Och INGEN, INGEN kan göra något..
IdaSofia säger:
Och jag är inte ens arg. Jag är helt slut, helt krossad.
Haysole säger:
men han har bara tröttnat, liksom? O_O jag fattar inte!
IdaSofia säger:
Jag har ALDRIG mått såhär, kännt mig så jävla maktlös, så tom. Och så utnyttjad. Hela tiden vi var ihop har jag kännt det som om han bara bodde här medans det var praktiskt, och nu tror jag det. Jag känner mig helt knullad och lämnad att förblöda.
Haysole säger:
det hoppas jag inte, för i så fall slår jag honom!
IdaSofia säger:
Jag vet inte. Jag fattar inte heller, det är ju det som e grejjen, ett förhållande på 1,5 år i samma lägenhet som är bra TAR INTE SLUT på två dagar.
IdaSofia säger:
Det händer inte!!! Jag fattar inte att det händer. Jag är tydligen bara luft.
Om bitterhet och fiasko...
Jodå, det var helt ok för mig att gå hem. Jag såg fram emot min säng och internet, och se på några avsnitt av medium jag laddat ner tidigare idag. Problemet kom först när jag stod i porten och väntade på att Calle skull öppna åt mig. Då såg jag plötsligt en true blast from the past. Henrik Löfgren, som gick i min grundskoleklass för en evighet sen spatserade gatan fram. Jag ropade till mig honom såklart, och vi började prata. Han sa att han numera bor i Götet, med en gravid flickvän och en fin lägenhet i Majorna. Mmmm.. Jag bor här, och tills dess känndes det ganska bra.
Men vad som sen hände var att jag gick upp till mina nedladdade "Medium" avsnitt. Hamnade i min säng med stadens brus utanför. Min evigt pluggande pojkvän RAPADE nyss i köket. Mitt bredband är lånat av grannen och sorgligt segt. Till och med mina katter ignorerar mitt existerande genom att sova i en liten hög på golvet, hemmet e stökigt som faan, och jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!
Nej, mitt liv e verkligen inget liv att blogga om
-. jag har ingen kula på magen
- inga bra städtips
- inget superkärleksliv, men heller inget trassel ni kan gotta er i
- ingen livstilsinspiration att sprida
och inga pengar att göra nåt åt det hela...
Faan, ikväll e hela jag ett fiasko!
Om RISK och fula förfrågningar
Nu ligger jag här och vill bara gråta... Jag ska aldrig spela RISK igen, och definitivt inte mot Carl. Åh... Det är så hemskt när man inser att man är en så dålig förlorare att man bara vill skrika och gråta, eller möjligtvis gå till handling och slå ner den som sitter på andra sidan bordet. Fast idag hade jag nästan anledning till det; jag har tjatat på att få spela RISK i en hel vecka nu, och så utplånade han mig i praktiken i första draget. Helt skoningslöst bara med hela sitt j*vla artilleri. Jaha, och så satt jag där med fyra fem gubbar och fick rusta två i varje runda, medans han rustade 26, och slog sexa efter sexa - nej, som sagt, RISK är härmed ett pensionerat spel i vår bokhylla. (Någon som vill ha ett billigt? in fact; vid snabbt svar betalar jag er för att köpa skiten)...
Nej skämt åsido. Ett skumt Ex i storstaden frågade en extremt snuskig fråga,(jag hade skrivit den här till allas beskådning, om det inte var för att BLOGG.SE inte har kommit upp med barnlås, och jag kan inte garanterat veta att lillebrorsan inte är mitt största fan.)
Man kan ju undra vad som får detta Ex att tro att jag har lust att göra fulheter med honom, vilket helt klart får en att tänka tillbaka en aning. Jag menar; hur vet man hur andra ser en, om inte genom deras ord. ÄR jag en sån som verkar gå med på fulheter utan ens en liten flirt-smiley efter själva förfrågan? ÄR jag en sån som man efter 5 år, när man blir lite sugen på kvällen tror är ett lätt byte? Eller är det så att Exet VET att jag brukade vara sån? Har jag gjort det där förut, kanske? Innan livet jag lever nu, var jag en h*ra då?
Det är konstigt att man kommer ihåg så lite från sitt förflutna. Egentligen är det bara korta, korta fragment. Det är likadant med människor som "plötsligt" ogillar en. Är det kanske så för alla? Man kommer ihåg bara fragment, och det kan vara olika fragment man minns. Jag kanske kommer ihåg när "Anna" och jag hade jättekul och lekte kurragömma, och hon kommer ihåg den där gången jag sa att hon var ful.
Jag svarade det där Exet helt passivt. Jag skrev; vad ger mig den äran? Jag tänkte få en lite mer klar bild på hur de här "fulheterna" jag var erbjuden såg ut, men dessvärre har han inte svarat mer.
Bittert! Han tog t.o.m. ifrån mig nöjjet att tala om för honom vilket litet svin jag tycker att han är.
Jag hann inte säga vilka fragment jag minns av vårt liv ihop.
Tack för er tid!
Pussilussi
Åhhhhhhhh
Jag får tala om historian en annan dag! Men jag tycker om er allihopa.
Puss mina små godiar!
Om Iscensatt Influensa, och The Sims2
Idag är en sån dag. En dag jag inte vill bli störd, men ändå vill jag ha nån hos mig. Jag vill ha nån här som jag kan prata med när jag behöver det, och nån som håller tjäften när jag vill ha det tyst. Jag vet inte vem som är bäst, Carl eller katterna. Hur som hur har jag gett mig själv sjukdag idag. Sjukdag till att begrunda mina hyss.
Och nu begrundar jag förfullt, begrundar och ordbajsar. Jag undrar om jag skriver bara för mig själv? Eller är det fakiskt någon som går in här iband och läser? Kan ni inte bara lämna en . i komentarerna när ni läst klart idag? Det vore roligt att veta att Jag inte pratar ohörd ut i cyberrymden.. Även om jag oftast tänker att det är det viktiga. Det viktiga är ofta att prata, inte att bli hörd.
Det har varit en jobbig vecka. JAg har haft en såkallad försenad höst, eller kanske en tidig vårdeperision... Jag vet inte riktigt vad det är som klämmer, men jag misstänker att det har att göra emd att inte veta vart man är på väg.. Jag vet inte vart vi bor i höst, och jag vet inte vad jag ska sikta in mig på... Jag blir så arg när jag tänker på det, varför kan inte jag vara som alla andra och ha som högsta mål i livet att resa runt jorden, eller få det jobb jag drömmer om. Varför drömmer jag inte ens om nåt jobb? Det känns verkligen som om jag likagärna kan sitta i kassan på ICA som vara låtskrivare i melodifestivalen. Det är inte där mina planer ligger.. Jag vill ha en familj att komma hem till. Ibland brukar jag spela dataspelet theSims2. Om inte du gör det, så är det ett spel där man skapar en gubbe, och lever ett liv, en livstid med den karaktären. I alla fall, i början av en ny spelomgång, där mitt i skapandet av gubben, så väljer man vad den gubben ska ha för "ambition", alltså vad den gubben uppskattar i spelets gång.. Jag är en äkta "Familje Ambition Sim". Dessvärre är jag en "Familje Ambition Sim" som bara träffar "Kunskaps Ambition Simmar". I spelets gång är sen helt omöjligt att ändra ambition på sina simmar... Det är där min insikt i mitt eget liv brister.. Jag bara väntar och väntar på att antingen kunna ändra min egen ambition, eller trycka change på Carl...
Nu ska jag gå in i min dvala och vakna upp nån gång ikväll som en strålande sommar människa...
Pussiluss Från Simmen
Om nakenhet på intenet, och kärleksfulla förklaringar
Detta var allt jag hade att säga om saken idag!
Fira lugnt och hoppas ni får massor fina paket av ere prinsar och prinsessor
Ida
Om riktigt kassa blogginlägg och torra skämt
Jag har förstått på min vän "kladdblocket" att det här med bloggande tydligen är nån slags tävling, och vankas det tävling ska jag minsann vara med i gamet, så nu ska det skrivas, och upplevas intressanta saker; BASKIMEJ!!!
Jag undrar lite smått hur privat man ska vara när man skriver blogg, ska man bara skriva fina saker, eller kan man börja ett inlägg med t.ex. jag sitter här och fiser i mitt kök? Ska man vara ärlig helt enkelt? Vill folk veta allt? Och hur vinner man de jävla poängen vi tävlar om?
Idag har jag varit i mitt kollektiv till familj, inget intressant att säga om det egentligen.. Mamma hade kommit på att nu var det dags för GI, min bror håller på att svälta ihjäl, eftersom att han fastslagit sen tidig barndom att grönsaker är mycket giftiga och bör undvikas i allra största mån, och jag var redan hungrig igen när jag kom hem, jag menar: vem kan överleva på omelett?
Livet i Karlskrona går på halvfart. Inget nytt, inget spännande och inget speciellt kul heller. Det är inte lätt att vara en bra bloggare här, annat hade det nog varit i Lund, Malmö eller nåt annat avlägset land.
Jag hoppas våren kommer snart, så jag kan börja vara rolig igen. Mina skämt är lika torra som badlakanen inför sommaren... Igår när jag MSNade med min nya stöttepelare I skrev jag utan att tänka följande rad :
- Alla ljus som går upp är bra, även om de bara har en liten plågad låga..
Det var ungefär det mest kreativa jag har gjort på ehm... 3 dagar.
Jaja, imorgon ska jag gå ut och leta reda på nåt samskigt att skriva till er.
Puss o Hej
Sov Med Dig!
Om mig och mina läsare.
Hallå allihop!
Jag vet inte riktigt hur ni ska göra för attjag ska få högre poäng på den här, men gör allt ni kan!
Pussiluss
Om Tonarter och Prostitution
Nu ligger jag i sängen i det stökiga sovrummet igen. Har lyssnat på KENT ikväll på Arena rosenholm (en julklapp från pappa och Nettan), så nu ringer det en gedigen ton i öronen...
Det var en ehm.. Ok konsert om du frågar mig. Skithäftigt med alla ljus, lampor och effekter av alla de slag, men jag måste nog erkänna för både mig själv och alla andra; jag har blivit för gammal för att gilla KENT.
Jag tycker att de borde vara lite för gamla för att gilla sig själva också. De har blivit inte bara män utan gubbar i mina ögon, och de är inte vilka gubbar som helst; utan gubbar som verkar ha det J*vligt jobbigt dessutom. Låt efter låt handlar om kall is, hårda vindar och brustna hjärtan. Låt efter låt om flygplatser under ytan och tunga vikter, låt efter låt med solo efter solo, och synth efter synth.. Och jag bara undrar; nog för att de flesta av mina låtar tenderar att gå i C-dur, men snälla Jocke, efter 10 år, är det inte dags att byta tonart snart?
En annan sak som jag kom att tänka på där mitt i KENT konserten är en lite djupare fråga. Det här med att jag inte gillar att sjunga mina låtar, har det någon annan orsak än att jag tror mig ha scenskräck?
För lite konstigt är det faktiskt.. Massor av folk lägger massor av pengar för att gå och lyssna på låtar de redan har hemma. Faktum är att de flesta av låtarna har man hört så många gånger att man sjunger med.. Men VARFÖR vill man gå och höra dem just där, och just då? JO... För att man vill se artisten. Man vill se artisten skråla fram sina låtar. Och som artist? Vill jag bli sedd? Nej, jag vill ju bli hörd. Jag vill ju att folk ska vilja lyssna på mina låtar i sina egna liv; inte på en plats jag har valt åt dem. Jag vill ju inte bli känd för hur jag ser ut, eller hur jag rör mig på en scen.. Lite freakshow är det över det faktiskt. Man åker och tittar på nån som rör sig; man åker för att titta på hur personen man hört ser ut. Man vet att man inte kommer att höra något nytt och man vill det inte heller; man vill att låtarna man lyssnar på hemma ska låta precis likadant Live, för på så sätt får man mer tid att ägna sig åt det man egentligen är intresserad av, bilden.
Jag satt där mitt i KENT konserten och tänkte på hur liknande en konsert är prostitution... Ja, skratta du, men är det inte kroppen man säljer då, om man väljer att visa upp sig sådär istället för att vara hemma och ha TV kväll med frugan? Det är ju iallafall inte musiken, för den har man sålt långt innan på skivor.
Jaja... Jag vet INTE vad jag vill ha ut av det här. Jag antar att jag kanske är trött.
Sov Gott mina fjun!
C U another day, som dom säger utomlands.
Om "Pussitivitet" och stora rövar.
Ålla, kära läsare och annat löst folk.
Idag ska jag försöka skriva ett "pussitivt" inlägg, ingen snyfthistoria eller något misserabelt liv för er att gotta er i alltså! Jag har haft vilodag, efter en blöt revykväll i går. Meningen var att bli "salongsberusad", det visade sig dock att "salongsberusad" inte var min starka sida, och det slutade med flera timmars skränande på en halvt ostämd gitarr hemma hos Emanuel, medans mina medmänniskor formligen bad mig åka hem.. Så mycket för en lugn Lördagskväll.
Jag skötte mig, mot alla odds, ändå förmodligen ganska bra. Det fanns en trevlig författare i publiken, som genast bad mig prova att tonsätta hennes dikter. Jag måste ju helt enkelt ta det hela som en komplimang. TÄNK om man kunde få betalt för nåt sånt... Sitta och nynna lite, spela in en bra skiva OCH få betalt.. Snacka om sommarjobb!
Annars har det inte hänt något säskillt. Jag gjorde en äkta "Ida" där hos Emanuel igår kväll. En sån där groda, som kan få en att få magknip i säkert ett halvår. Calle åkte för att hämta lite folk till efterfesten, och när han kom tillbaka sa han att han hade en dam vid namn X med sig. Det råkar vara så att vi alltid skojjar om X i den där gruppen, då hon inte brukar vara den mest sociala i flocken (och hon har en några storlekar över normalsnittet rumpa...), så jag trodde förståss att Calle drog en liten skrattsalva...; så jag spann vidare:
- Emanuel, ta fram en extra fotölj så att X får plats med sin feta röv.
Det var då hon dök upp i dörren.
Jag självdog.
Men jag misstänker att Emanuels hus är extremt bra isolerat, eller att X förrutom stor rumpa också har dålig hörsel, för hon gav mig inte ens en kort blick av hat... Det hade väl annars varit vad jag väntat mig.. Hoppas jag!
Puss och kram.
Om vinst och ensamhet
Tro det eller ej, men idag på lektionen var uppgiften att göra, inte en, utan TVÅ bloggar.. Så nu är jag en helt etablerad bloggare, med TRE aktiva bloggar. Dessvärre för er lilla del kommer jag inte under några omständigheter ge er adressen till de andra två, då jag måste blogga på engelska där; något ni som känner mig vet inte är uppskattat.
Annars är det inte mycket nytt under himlen, eller JO, jag vann ju! Eller vi vann! Mitt nummer är just nu Blekinges bästa revynummer, och det är inte illa..
Jag var dock en något sjåpig vinnare, då jag helt sonika grät på scenen, trots att jag inte ens sjungt låten och i efterhand låter jag faktiskt en aning egenkär, men det kändes verkligen som min vinst. Min vinst över mitt egna låga förtroende på min egna kapacitet. Min vinst över alla inneboende aggresioner, över systemet och över alla äckliga gubbar på Arbetsförmedligen som talat om för mig att jag bara var en av alla andra. Min egna vinst; och ingen annans.
I morgon ska jag måla min "plastsysters" rum. Det e jobbigt det där. GUD vilken skum familj jag har nu. Varje gång jag träffar en människa jag måste presentera min familj för, måste jag babbla konstant en halvtimma, och varenda gång det händer inser jag att det vore bättre att bara utan skruppler låna skrivare på BTH och printa ut ett antal kopior släkträd att ha i plånboken, så kunde jag bara gett bort dem, och låtit folk fundera ut själva min roll i soppan.
Det e också jobbigt för att det e ju inte utan att man blir utanför ibland. Ensam mitt i skocken. Eller egentligen mitt i allt är jag ensam, det finns ingen som har en liknande roll som jag. Jag sitter mitt emellan två nya familjer, eller ja, tre nya familjer kanske snarare, och så är jag äldst och egentligen, om jag ska vara ärlig ÄR jag rätt ensam. jag har ingen pappa att tala om, och jag har en mamma med 4 nya barn i huset. Jag klandrar ingen, men ibland känns det som om att jag skulle önska att mamma bara ville umgås med mig. Hon har aldrig tid; eller jag vet inte om hon har tid, kan också vara så att hon aldrig tänk tanken. Jag är 23 år, och pratar ytterst lite med nån av mina föräldrar. Mamma kanske 10 minuter var tredje dag, pappa en halvtimme varannan vecka. Däremot blir jag ofta hembjuden då det ska målas (jag är ganska bra på det), när det ska bakas (det med), när nån vill ha håret uppsatt eller när barnvakt behövs.
Jag har heller inte nåt sånt kvar som rum hemma och det är ingen som tänker på mig när det disskuteras vart julen ska firas och vilka som ska vara med. Jag ska bara hänga på, för mig ska det inte spela så stor roll, jag är ju faktiskt 23 år! Nej, jag är faktiskt väldigt ensam just nu, det är tur att jag har Calle och mina små katter. Vi har det bra ihop. Bra, tryggt och gemensamt.
Sov så Gott allihopa! Det ska jag göra!
Om natt-ångerst och uppladdningsförsök
Nu ligger jag här i sängen igen, med en snarkande Carl vid min sida. Ikväll har jag skrivit, och halvkasst spelat in en ny "hit". Jag har gjort otaliga försök till att ladda upp denna sagolika sång här, men eftersom att Internet inte alls e så pass utvecklat som det borde vara vid det här laget (kan också vara jag som borde vara en aning längre gången i mina stadier) verkar detta vara en fatal omöjlighet...
"Låt mig åka i din bil, och låt oss åka riktigt fort.
Låt alla ljus so far förbi sudda ut allt dumt vi gjort
När vi far ivär, från ingenting..
Låt mig äga nattens vingar, låt oss ta oss dit vi vill
Som en gunga fram vi svingar, och oss skrämmer ingenting
När vi far iväg, från ingenting.."
Nu ska jag berätta lite för er om imorgon, och anledningen till att jag inte kan sova. Imorgon e ju nämligen den stora dagen D, då min nominering ska bli till ett pris! Eller nja, åtminstonde så KAN den bli till ett pris. Och det e ju inte kattskit det heller. Det har iallafall aldrig hänt mig förrut. Så jag måste packa mig iväg klockan 0830 och stå på en crowed scen, med andan i halsgropen för soundcheck klockan 10.00. Lite nervös e jag, med tanke på att jag försov mig till 11 i morse. Jag har blivit en nattuggla på heltid.
GUD vilket fruktansvärt ointressant liv man inser att man har när man börjar skriva såhär. Jag hade ju trott att detta skulle vara bra mot depression och andra inkräcktare i ens vardag, i kalla Sverige. Jag som sa till Carl att "nu minsann ska du slippa lyssna på mina klagor, istället ska jag skicka ut det online...". Jag inser plötsligt att jag är så JÄVLA TRÅKIG!
Jaja. Lyssna på Radion 100,7 imorgon klockan 1430 och hejja på mig! Men håll bara en tumma per person, för annars åker turen ut i den andra! Sov Gott
