idasofias

Jag vet absolut inte vad jag vill längre.
Jag har för den första gången på sjuhundra år ingen som helst aning. Jag trodde en massa. Trodde att jag ville bli som de där små familjerna med snygga mammor jag ser på gatorna, men nu har jag absolut ingen aning. Jag såg henne härromdagen; mitt livs största mardröm. Det var en så sjukt talande syn. Hon hoppade på bussen, ful som stryk. Det hade regnat och hennes hår var inte bara fett, utan också fuktigt och genomblåst av Karlskronakajens hårda vindar. Hon var fet. Inte fet som i amerikanska dokumentärer fet, men riktigt stor för att komma från pantarholmen. På sig hade hon en grån mjukisdräkt och en orange jacka som verkade ha legat i hennes pappas garderob från den tiden då han jobbade med att underhålla vägar.
Hon hoppade in där bak på bussen. Hoppade är en överdrift, stöplade över tröskeln en bättre beskrivning. Efter sig drog hon med stor möda upp en tvillingvagn på bussen. Ok, så hon var en av alla de där mammorna som jag ser dagligen, men nu kommer det; Under barnen i vagnen, på bussen, på pantarholmen låg en nybakt familjepizza i sin kartong, och brevis den två 2 liters cocacola flaskor. Förmodligen hade denna mamma lyxat till det just idag, då hela bussen blixtsnabbt började stinka gorgonzola, och jag tänkte; fy faan för att vara hon.
Inte nog med att den stackars människan hade 100 kilos övervikt att släpa på, inte hade hunnit duscha senaste decenniet och hade två snorvalpar som skrek ikapp i vagnen. Hon hade dessutom i äkta varghorna-stile varit tvungen att lämna sin lya och ge sig ut på jakt efter kvällens föda, via buss, till en pizzeria, i regn.
Efter detta uppvaknande gav jag mig ut på jakt efter mig: Jag tog mig till rödeby.
Jag tänkte att det var ju faktiskt där jag kom ifrån. Någonstan där borde jag ju då också kunna hitta bitar som var jag. Jag gick till Konsum och tittade på alla dem som levde min dröm. Och jag undrade; Vart har alla dessa människor fått tag i sina helt otroligt fula kläder? Och hur orkar de gå hit en gång i veckan och ständigt röra sig på samma hyllor? För oavsett hur mycket svart ris Rödeby Konsum köper in kommer dessa fula småbarnsmammor ständigt proppa vagnen full av falukorv och stekfläsk och trycka sig före mig med min sushikorg o kassan, för att hinna hem och tömma tvättmaskinen. Och när slutade jag vilja vara en av dem?
Och där sitter jag nu.. Om allt det jag ville göra, luktar illa nu, vart är jag då? Vem vill jag vara?

Och jag har ingen som helst aning.

Vad gör vi egentligen med oss själva? Alla inklusive mig själv, har en tendens att tycka så jävla synd om sig. Ojojoj... Och nu "hände" det, och "alla andra är så sjukt lyckliga", " det är bara jag som har det såhär", " det är bara jag som mår såhär dåligt". OCH TRO FAN DET!

På riktigt. Jag är intresserad av dig. Inte för att du ser precis ut som mannen i mitt liv, utan för att du är varm. Det gör mig lycklig att vara i din närhet. Jag har liksom egentligen inte mycket att säga om saken, men jag saknar dig när du inte är här, även om jag inte haft dig här knappt alls.

Att man kan bli så jävla irreterad på någon på avstånd som jag är på "trist-fittan". Hon är det falskaste, fulaste, äckligaste mitt öga skådar. Det är ganska bra dock att kunna surna till sådär, bara genom att se hennes profil på Facebook går jag upp i varv. Svär högt för mig själv. Hatar helt öppet, med all vetskap om att hon är långt långt bort. Sen när jag träffar henne ämnar jag hata henne lite mer dolt. Det finns människor som gillar även en torr jävla trist-fitta som henne. Det finns människor som är otroligt viktiga för mig, specifikt en människa som gillar henne otroligt jävla mycket. Sen har vi dem som det finns flest av. De som bara tycker att hon är tråkig. Och sen finns det alltså jag som tycker att hon är eneverande som få. Så jävla falsk. Jag älskar att kunna hata trist-fittan. Det ger mig hopp om en hatisk och bitter framtid.

Vad hände med den gamla goda vanan man hade som barn, att på riktigt tro att det fanns tidsmaskiner? Tänk om man bara kunde leta upp den tanken nu. Känna lugnet över att tiden inte var definitiv, att det hade gått vilken dag som helst att välja hur man ville att det skulle ha varit. Mitt första move skulle lätt ha varit att gå tillbaka ett par dagar och plugga några extra gånger på "Understanding Media". Sånna små saker hade verkligen underlättat.

Kan någon vänligen påminna mig om att ALDRIG, ALDRIG läsa sin egna blogg i efterhand om man blivit brutalt dumpad.

Ja, med all sannolikhet.

... Nu har jag fallit i en hög.
Nu är det klart. Nu orkar jag inte mer.

Jag vet alldeles klart att jag har skrivit den bästa låten jag någonsin gjort, och någonsin kommer att göra. Den innehåller alla komponenter. Det är nästan som om jag har skrivit allt det där jag plitade ner innan för att öva mig inför detta. Denna låten är en stark blandning av alla känslor du lämnat kvar hos mig, och melodin som jag så länge har letat efter att fullända.







Så, nu är det kväll igen då. Helt underbart, mitt liv just nu (ingen ironi). Jag förstår inte att jag har överlevt detta. Jag förstår det inte. Och det gör inte ont. Jag hoppas att när (om) jag träffar honom igen så tycker jag att han är ful. För de sidorna jag ser om dagarna är inte vackra, och det var det jag trodde han var; vacker. En vacker själ. Det var så jag sa till honom.

Annars går det faktiskt bra. Världen är god mot mig. Också mina kära klasskamrater (läses nya familj) är goda mot mig. Teét jag sippar på i skrivandets stund är gott. Alla killar jag springer på och datear lite nu och då är goda.
Det har faktiskt, mot alla odds, varit en bra sommar. SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN VAD JAG TRODDE.
Och jag planerar att leva vidare.

... hur jävla fult Carls bryt med mig var på riktigt hade jag aldrig fått ha någon kontakt med honom igen. Aldrig se honom ens på avstånd. Jag hade varit ett allmänt varning för ras. För jag färgar sanningen. Färgar den inför allas blickar så att jag ska kunna prata med honom igen, det är ju det enda jag vill.. Att sanningen ska vara så som den är i mina färger. Fin och lugn, blå. Egentligen är den nattsvart. Allt som man kan säga för att göra den så mörk i nyansen som möjligt har det aset sagt, allt i från att han inte älskar mig längre, till att jag bara var hans första förhållande och att han alltid visste att det inte skulle hålla och till att jag inte betyder något. Allt har han gjort, allt i från att slänga på luren i örat på mig, till att ha sex med mig kvällen innan han åkte sägandes att han älskade mig och till att sticka till Irland TVÅ dagar innan den beräknade aborten med en enda notifikation; ett sms med texten "Är på väg till Arlanda, tänkte bara säga att jag blir utom telefonkontakt i två-tre veckor".
All smärta som man kan orsaka en människa har han orsakat mig. Han har sparkat på mig, trampat på mig, hoppat på mig, och allt det här efter att jag självmant lagt mig på marken framför hans fötter och äntligen vågat lita på någon.
Inte nog med det, så fortsätter han frekvent att dansa runt på min nakna kropp. Varenda jävla dag verkar jag ge honom chanser, för jag vill bara inte tro att det är sant.
Jag vill inte tro att jag kunde lita på en djävul som han. Ett jävla bisexuellt svin är vad du är Carl.
Och jag vet att du känner det som ett slag på tjäften när jag berättar för världen att du inte är säker på din jävla sexuella läggning, men i ärlighetens namn, vad faan är du säker på?
Vem i helvete är du?

Om folk bara visste det jag vet om dig, hade dom kunnat berätta för dig vem du var, men sitt i din jävla grotta i form av ett tält. JAG ÅNGRAR ATT JAG NÅGONSIN TRÄFFADE DIG, JAG BANNAR DEN DAGEN DU FÖDDES.
Fy Faan för Carl Nordin som krossade mitt hjärta och mitt liv med det 090608.

Jag har väntat med vilja på att skriva detta inlägget. Jag vill ha en uppriktig och ärlig blogg, så det fick ta ett tag nu, med tanke på att i ärlighetens namn figurerar det mest bara Carl runt i mitt liv. Och som följd; för eran skull har jag väntat med att skriva tills jag hade något vettigt att säga som inte handlar om mitt brustna hjärta.
Nu ska jag berätta om en annan pojke. En liten, liten pojke som ännu inte har blivit stor nog att förstå charmen i att bara träffas och mysa. Denna lilla pojke är något av det sötaste jag sett. Eller åtminstonde var han det förra veckan. Han är fyra år yngre än jag. Man kan också se på åldersskillnaden som så att han har en TRE år äldre bror som är ett år YNGRE än mig. Iallafall, så var den här lilla killen "lite min" förra Onsdagen. Jag såg på det som att han kanske skulle vilja vara det fler Onsdagar. Men uppenbarligen gjorde inte han det. Fine.
Lilla Killen!
I går kväll var jag ute med brudarna. Och vi gick till NIVÅ, precis som vanligt. Och där var han. Fine. Jag såg honom, han såg mig och....
... Sen gömde han sig bakom sin kompis rygg.
Vad är det där, liksom?
Tror han då att jag ska vara helt het på honom och "ifall" (ehm) jag ser honom så finns det en risk för våldtäkt?
Tror han att jag vill "ha" honom på något  sätt. Eller hur tror han att det ska hjälpa att gömma sig bakom sin kompis rygg?
Lite får även denna insident mig att tänka på Carl. Vad är det med män och att facea problem? För är det inte det dom gör allihopa, gömmer sig bakom någon annan?
Iallafall, tillbaka till lillkillen.
Sen käkade jag en hamburgare som någon bjöd mig på, och då stod han utanför resturangen och glodde på mig genom rutan, och så fort jag tittade upp tittade han ner i marken. VAD E DET OM??
Fattar inte han att detta olidligt skumma beteende inte kommer att ge honom varken en flyktväg eller ett ligg? Så jag bestämde mig för att vara den fyra år äldre och starkare individ jag faktiskt är och konfrontera honom lite.
Och då. Då var han förståss borta.
OCH han hade en vit keps på sig! Vad kan vara mer avtändande än en vit jävla keps? KEPS??? Hello, 1900...
Ha en trevlig dag i vinden. Själv ska jag rida ut bakfyllestormen.

Jag undrar om det är möjligt att alltihop är en lögn. Om jag egentligen inte orkar detta. Ibland känns det som det vakum jag lägger mig själv i, snor in mig i och söker trygghet, den styrkan jag hittade någonstans på botten av mig själv bara är ett spel. En fasad jag målar, inte för dig eller alla andra utan för mig själv. Jag är skiträdd att det ska brista, att jag ska falla. Jag är skiträdd att må så dåligt som jag tror att jag innerst inne gör att må så dåligt som man borde göra när något sånt här händer.
Sen e det det där med att släppa in andra människor. Vem faan ska jag kunna lita på nu? När ska jag någonsin kunna släppa in någon människa igen? Och vem ska älska mig nu, när ett och ett halvt år har lagts på ett helt meningslöst, innehållslöst jävla skitförhållande?
Jag är så fruktansvärt besviken. Det är inte det att jag hatar, men jag är så ledsen att jag blivit så maktlös i detta. Jag har ingen position alls. Jag har ingenting att visa upp, att glänsa med. Jag trodde att vi hade skiten ihop, men allt ligger plötsligt på mitt bord och det känns så förjävligt att ha gett alla delar som var mitt stolta jag till dig och sitta kvar med resterna. Min syster la orden i min mun. Nu kan du vara i Borlänge och varje gång jag hör av mig blir jag lite jobbigare. Nu har du bara fula minnen kvar. Du kan välja vad du vill se och bara välja de tuffa, jobbiga bitarna. Du väljer och vrakar, jag får bara resterna. Förrutom att jag är den lämnade är jag också den som är kvar. Den som sitter i rummen du har inrett, som torkar skiten efter katterna som var dina. Jag är den som fortfarande inte vågat tvätta lakanen för att de kanske innehåller någon doft efter dig trots att två månader har gått. Jag är den som dricker sprit tre-fyra gånger i veckan för att träffa någon som på något sätt ger mig en del av dig.
Det finns ljusa punkter också, och det finns ett liv efter detta. Men idag känns det tugnt och jag tror att det måste få kännas tungt också. Det är nog viktigt att lämna dig på riktigt. Inte bara vara den som blev ensam kvar, utan också bli jag. Jag ska vara ärlig, mot er, honom, dig och mest av allt mot mig.
Det är ändå det viktigaste.

Internet är tomt, lika tomt som mitt kylskåp..
Jag har haft en kanonkväll ikväll, precis som en sommarkväll ska vara. Jag har sett de rätta människorna, druckit rätt mängd sprit ( = ca. 0 cl. med tanke på morgondagen), och dansat mig svettig helt nykter tittandes på honom.
Jag mår helt sjukt bra helt enkelt, alldeles oförskämt. Idag sa jag det till Carl, jag tror att han tror att det bara är något jag säger. Lite kan jag till och med önska att det bara var en lögn, för när det ligger sanning i det är vårt förhållande inte värt någonting, och jag känner mig kall.
Men nu det egentligen bara jag som gäller, och jag mår bra. Jag älskar alla människor jag har runt mig just nu, och sommaren, och brännan som svider lagom mycket, och att titta på honom, och att dansa nykter och att växa. För det är det jag gör nu, jag växer i min roll som mig. Jag hittar mig varje dag, och på de mest konstiga sätt. Att en människa kan ha så många sidor som jag är ju helt sjukt.. Och faan vad jag var stark utan att jag visste det.
Sen har jag ätit massa god mat idag, och köpt en skitsnygg bikini som jag kan bada i utan att skämmas för min kropp, som numera faktiskt ser helt acceptabel ut, utan det där sambomullet. Och så har jag tittat. Det är lite min nya grej att titta. Jag tittar på folk, hittar nya saker. Med andra ord är mitt liv en solskenshistoria...

Men det finns ett orosmoln, och det är ekonomin. Faaaan, vad arg jag blir när jag inser att jag är själv med den. Egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig var min första tanke (inte helt obefogat) när Carl gjorde slut ingen tanke om att jag älskade honom. Den första tanken handlade bara om ekonomi; hur ska jag klara mig nu? Det är fortfarande svårt att dra historian om det här breakupet utan att ekonomin tar störst plats, och jag tror mer och mer att det var det han var, Carl. Ekonomisk trygghet. Klart att jag gillade honom, men förmodligen bara som vän, den där gnistan jag känner idag fanns nog aldrig. Men främst var vi nog varandras ekonomiska trygghet. Sorgligt, men sant.

Jaja, 6 timmar kvar tills att väckarklockan ringer, och jag ska jobba...
Kram till ala er som läser. Och jag mår faktiskt bra på riktigt, men ni får fortfarande ringa varje dag om ni vill.. Varje gång blir jag lite lyckligare. BooostyBoooost.

Puss och gottnatt!

Hej!
God vad världen vill mig gott denna cuber eftermiddag. Eller nja, först var det ju inte i cybervärlden jag fann booost, utan det var av minhelt fantastiska vän Ida, som hade skickat mig ett brev med posten.. I brevet hade Ida lagt en liten groda av plysch, och en lapp med en jättefin boosttext om hur man måste kyssa massa grodor för att hittasin prins, och hur stark hon tyckte att jag var. Jag blev så glad att jag började gråta. När jag sen torkat tårarna och loggat in på bloggen ser jag att NÅGON anonym kommenterat mitt tidigare inlägg - och då blev jag lika glad, och grät igen. Den som gjorde det är dagens 2.:dra hjälte/hjältinna, jag vill inte veta vem du är, men TACK snälla.. Och sen...

Ja, ok det är en historia för sig. JAG har ju numera gått med i de utstötta svenskarnas klubb, spraydate. Där har jag lagt upp en bild av mig själv med midsommarkrans och ett leende, skrivit att jag är nydumpad, och att jag letar efter ett förhållande.. (PatetAB)...
Och idag gick jag in för att kolla marknaden.. Jag hade fått inte mindre än 38 (!) mail, och 14(!) gåstboksinlägg, där killar från hela Sverige erbjöd sig allt ifrån att ge mig en fika, till att producera barn med mig.. Desperat någon?
Men iallafall.. OM man känner sig ful en dag så kan man ju bara gå igenom den högen.. Helt Sjukt vad snygg jag är tydligen!
Idag mår jag bra. Jag börjar bli Officiellt lycklig.
Nu kräver min lägenhet ett krafttag, och mina kattungar lite omsorg,
så Hej på er!

Så här kommer det nu, Jenni.

Jag har med egna ögon sett Världens Längsta Navelsträng (VLN). Den är brutal. Sträcker sig genom hela sverige, och är töjbar hela vägen till Meeds, Irland. Den är stor, tjock, röd och ständigt infekterad. Om den vill omsluta dig och binda in dig i sitt oändliga nät av fastbunda trådar, är den helt omöjlig att fly.
VLN är ett ovanligt syndrom som ofta infekterar män med starka mödrar. Den enda som sen kan bota den drabbade är den drabbade själv. Vad som är speciellt utmärkande för personer drabbade av VLN är en total ovilja att bli botade. De känner en viss trygghet i att vara fastsatta i mammans mage ända upp till vuxen ålder, ofta hela livet ut.
I det fallet jag har råkat ut för borde dock detta varit en helt synlig missbildning, barnmorskan borde ha tagit fram storsaxen så att säga. Men ofta kan detta vara en företeélse knappt synlig för ögat. Det kan ta ett tag innan man upptäcker navelsträngen i sängen brevid dig, innan du inser att du har tagit fel, att kuken i själva verket inte är annat än ett stort VLN-fall.

Idag finns det ingen som säger det bättre än Winnerbäck.
Mina ord räcker inte till, men här har du sanningen:






Du är fortfarande perfekt i mina ögon, även om där utanför liknar du ett svin.
Ikväll saknar jag dig nog mer än nånsin.

Jag kan glatt rapportera att jag vinner mitt liv tillbaka. Jag ser fram emot saker. Allt är inte rutin. Min lägenhet är städad för första gången på en månad, och det är INTE för att jag har anlitat nån städfirma.. Nej, det var för att jag ville städa. Det kan ha varit för att jag väntade besök, men städat är det. Jag tog en hel kväll, helt själv, satte på hög musik, sjöng med och städade.

Idag har jag dessutom utnyttjat the Heriksson/Sjöqvist spa hotell, käkat kanon mat, badat i den nygrävda poolen och sist men inte minst bränt min hud i det helt superstarka solariet.

Må vara att du valde regnet framför mig, att du njuter nu vid en brasa med familjen runt dig, och inte en tanke på mig och vårt gemensamma liv, men tro det eller ej, jag lever också. Och jag har massor kvar att göra, se och jobba för. Kanske e inte det med dig jag ska se allting, göra allting eller stäva efter att leva, men va faan... Du är bara en av alla.

Det är en konstig företeelse dock, att så snabbt jag har blivit dumpad så är det ingen ny:s famn jag hamnar i, nej, det är de gamla vanliga invanda famnarna. De jag känner och som känner mig, de jag kan lita på inte kommer att lämna mig, för de har de redan gjort en gång.

Jag går kort och gott tillbaka till exen.

De jag redan tröttnat på en gång verkar plötsligt jävligt intressanta.. Så vänta du Calle.. Om du väntar några år och jag har hunnit bli dumpad av ännu en "man i mitt liv", då kanske jag ringer och vill hamna i din famn, men ikväll trivs jag bra där jag är.

Ok, så idag har jag två surrealistiska saker att disskutera.

Den första handlar om Honom, så det e väl lika bra att börja där. FAAAAN! Jag fattar inte att han kan vara så jävla kall. Jag vet att du är inne och läser detta, din skit. Du vet allt vad jag känner; men när du efter TVÅ jävla veckor får tillgång till en satans uppkoppling, råkar de vara de första två timmarna på raken jag INTE har det på samma tid.. Så vad gör du? Du säger ingenting om det, att du kommer att kunna komma online, du skriver inte ett JÄVLA ord till mig under den tiden du kan, nej, men du lämnar en liten fin "statusändring" efter dig på Facebook, som för att visa att du har minsann varit inne, men du skiter i mig. Sparka mig gärna i magen mer. Jag antar att det sista av tarmarna inte ramlat ut, jävla skithuvud.

Så, tillbaka till surrealism ett, som sista veckan gett ett skimmer på tillvaron.

Vi kallar honom mr.X.
Mr X är en kille som jag läste en kurs ihop med i höstas. Jag kallar inte honom mr X för att jag vill låta honom vara anonym, vare sig för hans skull, eller för min, utan för att jag helt enkelt inte vet vad människan heter. Hur som helst har jag inte sett honom på jättelänge efter det, men jag vet att jag tyckte att han var lite obehagligt tittvänlig där på kursen med Björn Renner, när jag visste att Calle var hemma och väntade. Dagen efter att Carl gjorde slut var jag på Nivå med lillsystern. Där fick jag plötsligt syn på X. Han satt vid ett bord ihop med någon tjej. Jag var full som en trasa, och ranglade fram till honom och sa:
-Hursätha, mehn jag thycker att jhag khänner ihgen dig....
Och han kände förstås igen mig med, så vi snackade lite, men han var så att säga lite väl kort för att vilja ha ett mer ingående samtal just då...+ att tjejen han satt med så en aning besvärad ut med resterna av vad jag antog var deras middag för två på bordet framför sig.
I alla fall, så har jag efter det inte kunnat undgå honom. Han e ta mig faan överallt. Han stod bakom mig i kön till bankomaten på Lövmarknaden, han har varit ute typ 5 gånger samtidigt som mig, när jag träffade Johan och visade honom minsta lilla intresse, och Johan och jag skulle dricka öl på kvällen, ja, då visade sig mr X vara hans bästa vän. Igår när jag var på bio med mamma satt han i stolen brevid, och det var faktiskt först då jag tänkte på det. JAG HAR FAAN INTE SETT MÄNNISKAN SEN KURSEN INNAN; MEN NU E HAN ÖÖÖÖÖVERALLT! Och så ikväll då när jag hoppade ur pappas bil, då satt han i min port.. Och jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville säga:
-Väntar du på mig eller?
Men det gjorde jag inte, och han tittade en aning besvärat. Jag känner mig som om JAG förföljer honom, men va faan: KAN HAN TA OCH:
alt 1. Vara extremt vänlig, och helst stöta på mig en aning, komma med upp och leva resten av livet lycklig hos mig, eller alt 2. Dra från mitt liv, mitt kvater och hellst min stad. Jag pallar inte med att känna mig efterhängsen på mer än en.

Hur som hur. Jag har haft en bra dag, och förrutom faktumet att Mr SVIN ännu en gång, på ännu ett sätt, lyckats dumpa mig så går det stadigt frammåt med svintankarna. Som Sarah sa; han e ful ch du e fin... Dessutom är han ju faan bara en kunskapssim. En ful sådan, så det så.

Ps. Flaggstångsputsmedelsflaskvarningsetikettsdistrubitörshibiskusbuske.
Kan någon komma på ett längre ord eller?