Om "the Ring" och trist-fittan.
Att man kan bli så jävla irreterad på någon på avstånd som jag är på "trist-fittan". Hon är det falskaste, fulaste, äckligaste mitt öga skådar. Det är ganska bra dock att kunna surna till sådär, bara genom att se hennes profil på Facebook går jag upp i varv. Svär högt för mig själv. Hatar helt öppet, med all vetskap om att hon är långt långt bort. Sen när jag träffar henne ämnar jag hata henne lite mer dolt. Det finns människor som gillar även en torr jävla trist-fitta som henne. Det finns människor som är otroligt viktiga för mig, specifikt en människa som gillar henne otroligt jävla mycket. Sen har vi dem som det finns flest av. De som bara tycker att hon är tråkig. Och sen finns det alltså jag som tycker att hon är eneverande som få. Så jävla falsk. Jag älskar att kunna hata trist-fittan. Det ger mig hopp om en hatisk och bitter framtid.
Sen ska jag disskutera ämnet the ring, och hur min tv plötsligt la ner efter ett marathon på "the ring" i går natt. Fy faan vad otäckt. Jag vågar verkligen inte titta på den när jag släckt för kvällen. Vetskapen om att sladden inte är i är nästan värst. Jag ser framför mig hur den börjar visa myrornas krig helt utan el och förvarning, och med den tanken håller jag mig vaken, nätterna igenom, och stirrar på det svarta hålet, som nyss var min bästa vän.
Om att resa i Tid.
Vad hände med den gamla goda vanan man hade som barn, att på riktigt tro att det fanns tidsmaskiner? Tänk om man bara kunde leta upp den tanken nu. Känna lugnet över att tiden inte var definitiv, att det hade gått vilken dag som helst att välja hur man ville att det skulle ha varit. Mitt första move skulle lätt ha varit att gå tillbaka ett par dagar och plugga några extra gånger på "Understanding Media". Sånna små saker hade verkligen underlättat.
Tänk att kunna leva om en dag två gånger. Tänk på allt man hade hunnit. Äntligen hade man kunnat tvätta det som behöves och kunnat tänka att "nja, jag kan plugga när jag lever denna dagen igen". Plötsligt hade man haft all tid i världen. Verkligen. Bokstavligt talat.
Men frågan är om man inte ändå skulle få storhetsvansinne- Jag menar, vart ska man dra gränsen. Vilken av alla lyckliga perioder i sitt liv vill man stanna vid? Vilken av alla sina forna pojkvänner (om man hade kunnat välja helt) hade man egentligen valt? Eller hade man rent av gått framåt? Och vore det då inte att erkänna sitt levna liv helt jävla slöseri med tid, om man fortfarande inte har gjort något som var värt att ta vara på såhär i efterhand?
Shize. Nu blev det riktigt svårt. Tänk om man på riktigt hade kunnat välja, haft alla alternativ i världen.
Nej. Jag tror att jag lugnt ska finna det ganska skönt att tiden går, när jag nu sitter här helt själv efter alla fallna lyckor. (Lycka i plural är ett komplicerat val av ord).
Så låt oss stressa och sippa kaffe på rutin. Egentligen är nog inte de drömda alternativen alltid bättre.
Fy faan!
Kan någon vänligen påminna mig om att ALDRIG, ALDRIG läsa sin egna blogg i efterhand om man blivit brutalt dumpad.
Jag läste precis ett inlägg som påminde mig om den tiden då Carl låg brevid och pockade på min uppmärksamhet genom att köra sitt huvud mot min axel och buffa på mig upprepade gånger när jag försökte göra vettiga saker, så som att blogga.
Med andra ord; denna ovana, som var fruktansvärt enerverande på den tiden den begav sig - fick idag mig att böla rakt ut.
Fy Faan vad jag saknar ditt buffande. Precis som hela dig.
Borderline?
Ja, med all sannolikhet.
Jag vet faktiskt inte alls hur jag ska känna, så risken är nog ganska stor att jag inte betér mig normalt alls. Jag har säkert borderline.
Det kan också vara så att jag är en bruten människa. En människa som trodde jag visste, men i själva verket var helt jävla ute och cyklade.
Sen när jag försöker prata med dig, försöker få dig att fatta hur detta är för mig (bordeline eller ej), då är jag patetisk, dramatisk och sjuk i huvudet. Allt för att du ska slippa känna och tänka på dig själv.
Sen ljuger jag nu också. Det är det nya. Allt jag säger innerfattar någonslags lögn. Men ursäkta mig; vem faan låg och sa att han älskade mig 24 timmar innan han lämnade södra Sverige, medans han fick sina sinnen stimulerade av min kropp.
ÄR INTE DET EN JÄVLA LÖGN ?
Har du också borderline då, Carl?
Kan någon snälla tala om för mig vad som är normalt. Vad är en jävla frisk och normal hantering av denna människa?
Please...
Så...
... Nu har jag fallit i en hög.
Nu är det klart. Nu orkar jag inte mer.
Nu är det klart. Nu orkar jag inte mer.
Om "sista låten till dig".
Jag vet alldeles klart att jag har skrivit den bästa låten jag någonsin gjort, och någonsin kommer att göra. Den innehåller alla komponenter. Det är nästan som om jag har skrivit allt det där jag plitade ner innan för att öva mig inför detta. Denna låten är en stark blandning av alla känslor du lämnat kvar hos mig, och melodin som jag så länge har letat efter att fullända.
Så, nu är det kväll igen då. Helt underbart, mitt liv just nu (ingen ironi). Jag förstår inte att jag har överlevt detta. Jag förstår det inte. Och det gör inte ont. Jag hoppas att när (om) jag träffar honom igen så tycker jag att han är ful. För de sidorna jag ser om dagarna är inte vackra, och det var det jag trodde han var; vacker. En vacker själ. Det var så jag sa till honom.
Annars går det faktiskt bra. Världen är god mot mig. Också mina kära klasskamrater (läses nya familj) är goda mot mig. Teét jag sippar på i skrivandets stund är gott. Alla killar jag springer på och datear lite nu och då är goda.
Det har faktiskt, mot alla odds, varit en bra sommar. SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN VAD JAG TRODDE.
Och jag planerar att leva vidare.
Nu är det dags att säga upp kontakten,
för hur jag än gör så har du alltid makten,
och det enda jag vill är att du ska se mig,
ska ge mig kredit för den tiden vi hade
Jag vill skymta oss
Men jag säger nej!
Jag vill aldrig mer va den
Som sitter ensam kvar där sen
när jag gått all in med en helt usel hand
och jag hamnar på backen
När du krossat allt vi var,
och gett mig allt förrutom svar
har jag inget att säga
men hur kan du
sova på natten?
Du lever kvar här i varje liten vrå,
fast att jag har slängt allt som minner om oss två,
så ser jag dig, i varje ögonkast,
genom varje natt, och jag önskar det var svart
men jag skymtar oss
och säger nej:
Jag vill aldrig mer va den
Som sitter ensam kvar där sen
när jag gått all in med en helt usel hand
och jag hamnar på backen
När du krossat allt vi var,
och gett mig allt förrutom svar
har jag inget att säga
men hur kan du sova på natten?
När du sitter där ensam och tittar på månen, hur kan du känna frid.
När du vet att jag aldrig kommer sitta brevid.
För jag vill aldrig mer bli den
Som sitter ensam kvar där sen
när jag gått all in med en helt usel hand
och jag hamnar på backen
När du krossat allt vi var,
och gett mig allt förrutom svar
har jag inget att säga
men hur kan du
ja hur kan du
hur kan du...
sova på natten?
för hur jag än gör så har du alltid makten,
och det enda jag vill är att du ska se mig,
ska ge mig kredit för den tiden vi hade
Jag vill skymta oss
Men jag säger nej!
Jag vill aldrig mer va den
Som sitter ensam kvar där sen
när jag gått all in med en helt usel hand
och jag hamnar på backen
När du krossat allt vi var,
och gett mig allt förrutom svar
har jag inget att säga
men hur kan du
sova på natten?
Du lever kvar här i varje liten vrå,
fast att jag har slängt allt som minner om oss två,
så ser jag dig, i varje ögonkast,
genom varje natt, och jag önskar det var svart
men jag skymtar oss
och säger nej:
Jag vill aldrig mer va den
Som sitter ensam kvar där sen
när jag gått all in med en helt usel hand
och jag hamnar på backen
När du krossat allt vi var,
och gett mig allt förrutom svar
har jag inget att säga
men hur kan du sova på natten?
När du sitter där ensam och tittar på månen, hur kan du känna frid.
När du vet att jag aldrig kommer sitta brevid.
För jag vill aldrig mer bli den
Som sitter ensam kvar där sen
när jag gått all in med en helt usel hand
och jag hamnar på backen
När du krossat allt vi var,
och gett mig allt förrutom svar
har jag inget att säga
men hur kan du
ja hur kan du
hur kan du...
sova på natten?
Så, nu är det kväll igen då. Helt underbart, mitt liv just nu (ingen ironi). Jag förstår inte att jag har överlevt detta. Jag förstår det inte. Och det gör inte ont. Jag hoppas att när (om) jag träffar honom igen så tycker jag att han är ful. För de sidorna jag ser om dagarna är inte vackra, och det var det jag trodde han var; vacker. En vacker själ. Det var så jag sa till honom.
Annars går det faktiskt bra. Världen är god mot mig. Också mina kära klasskamrater (läses nya familj) är goda mot mig. Teét jag sippar på i skrivandets stund är gott. Alla killar jag springer på och datear lite nu och då är goda.
Det har faktiskt, mot alla odds, varit en bra sommar. SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN VAD JAG TRODDE.
Och jag planerar att leva vidare.
