Ett Jävla As...
... är vad du är...
Mmm...
Gosh vad blåst man är egentligen. Jag trodde verkligen att jag skulle vara helt fine med detta, men uppenbarligen inte. Min telefon är i min hand ca en gång i halvtimman. Jag vet egentligen precis vad det handlar om. Jag vill inte ha dig, jag vill bara ha dig som produktmärke. Du har gjort så pass bra reklam för dig själv att jag känner att jag bara MÅSTE ha en bit av kakan. Och ja, jag har ju faktiskt fått en bit av kakan, men då vill jag bara äta hela pajen, och bara vara mätt och belåten när jag tuggat i mig varenda centimeter av den så varma famnen som du har... Men istället är jag iskall:
- NeEh då, det är klart att jag tycker vi kan vara vänner, säger jag. Jag står gärna bakom en pelare på ett dansgolv och smygtittar på hur du stöter på henne den andra.
- Jag har halva inne, säger du.
Tror du att jag har lust att veta NÅGOT som HELST om hur nära du är på att få till det?
GOD! Jag som verkligen tänkte när jag såg dig första gången.... ingenting. Inget klick, inget pirr, inget mer än en trist grabb som glömt att raka sig. Din dubbelhaka tilltalar mig inte. Vad var det som hände som ändrade hela min bild av dig? Varför i hela världen ser jag dig överallt, och när jag ser dig; varför pirrar det i magen?
Jag är trött på att känna såhär. Planerar helt att lägga ner projektet.
Och det är så skumt att jag inte är arg på dig, för henne den andra. Lite synd tycker jag om dig.
Jag tycker synd om dig som tror att det är en sån du vill ha. Allihop ser likadana ut. Exakt samma blonda hår, stora bröst, RIKTIGT snygga tjejer. RIKTIGT ytliga förhållanden (misstänker jag). Och jag är inte avis- jag vill ha något helt annat.
Kakan.
- NeEh då, det är klart att jag tycker vi kan vara vänner, säger jag. Jag står gärna bakom en pelare på ett dansgolv och smygtittar på hur du stöter på henne den andra.
- Jag har halva inne, säger du.
Tror du att jag har lust att veta NÅGOT som HELST om hur nära du är på att få till det?
GOD! Jag som verkligen tänkte när jag såg dig första gången.... ingenting. Inget klick, inget pirr, inget mer än en trist grabb som glömt att raka sig. Din dubbelhaka tilltalar mig inte. Vad var det som hände som ändrade hela min bild av dig? Varför i hela världen ser jag dig överallt, och när jag ser dig; varför pirrar det i magen?
Jag är trött på att känna såhär. Planerar helt att lägga ner projektet.
Och det är så skumt att jag inte är arg på dig, för henne den andra. Lite synd tycker jag om dig.
Jag tycker synd om dig som tror att det är en sån du vill ha. Allihop ser likadana ut. Exakt samma blonda hår, stora bröst, RIKTIGT snygga tjejer. RIKTIGT ytliga förhållanden (misstänker jag). Och jag är inte avis- jag vill ha något helt annat.
Kakan.
I rest my case.
Jag har funderat länge på vad det värsta jag vet är, men nu har jag kommit fram till det.
Det värsta jag vet är människor som VET EXAKT hur sjuk jag har varit och är, och ändå tycker att det passar sig att med maginfluensa i fullt utbrutet stadie, ta sig till Sibbamåla revyn, sätta sig brevid mig, hålla käften om saken exakt lagom länge för att jag ska hinna känna att jag suttit inpå personen tillräckligt länge för att bakterierna ska kunna ta sig en liten promenix upp i min näsa och sen tycker att det är tid att tala om rakt ut hur det ligger till. DET mina vänner är värre, mycket värre än Grinchen. Min jul är fett stulen. Resten av julen kommer 70% av mitt tänk handla om matsmältning. Något som för med sig att jag inte kan äta normalt, tycker mig må illa, och utan förvarning svimmar lite nu och då.
Så Jävla Egoistiskt.
Det kan ju liksom hända av otur att någon som inte vet hur det ligger till med mig gör sådär, och det är illa nog för att denna någon ska bli sedd som en bakterie i evig tid i mina ögon, men detta! Att bara ha mage! Och det handlar inte bara om mig heller. Hela min familj får ju stå ut med mitt gnällande, mitt hyperventilerande och varje gång någon av dem så mycket som hostar till blir jag hitler och funderar på att bygga ett koncentrationsläger på bakgården. Jag kan inte vara själv: det blir jag hysterisk av, och jag kan inte vara nära andra: det blir jag hysterisk av. Tack så jävla mycket!
Men ok, att säga att det är värre än krig kan kanske vara lite väl egoistiskt, men i min värld, min lilla egocentriska kupa, när jag bara kallt bortser att alla andra människor känner någonting kan jag bara meddela att detta ÄR de VÄRSTA man kan göra mot mig.
Och jag som mådde så BRA nu. Jag trodde verkligen att hela den här känslan hade byggt en iglo på Arktis och flöt omkring i världhaven helt rofyllt på ett isblock sjungandes "julen är här" i tre stämmor. Men ack så fel jag hade! Så fort den här maginfluensabollen till människa öppnat truten och beskrivit (i detalj) anledningen till varför han "sjöng i en lägre oktav, dagen till ära", gick flyttbilarna från isblock till bröstkorg och gjorde hela mitt liv tungt att bära igen. SUCK.
OCH vad är det för fel på mig? Människan är ju inte ens snygg ju! (på tal om något helt annat)
Nej, nu ska jag och sångfåglarna i mitt bröst sakta lägga huvudet på kudden och hoppas på att somna.
Pussiluss till er alla, och en riktigt god jul.
Det värsta jag vet är människor som VET EXAKT hur sjuk jag har varit och är, och ändå tycker att det passar sig att med maginfluensa i fullt utbrutet stadie, ta sig till Sibbamåla revyn, sätta sig brevid mig, hålla käften om saken exakt lagom länge för att jag ska hinna känna att jag suttit inpå personen tillräckligt länge för att bakterierna ska kunna ta sig en liten promenix upp i min näsa och sen tycker att det är tid att tala om rakt ut hur det ligger till. DET mina vänner är värre, mycket värre än Grinchen. Min jul är fett stulen. Resten av julen kommer 70% av mitt tänk handla om matsmältning. Något som för med sig att jag inte kan äta normalt, tycker mig må illa, och utan förvarning svimmar lite nu och då.
Så Jävla Egoistiskt.
Det kan ju liksom hända av otur att någon som inte vet hur det ligger till med mig gör sådär, och det är illa nog för att denna någon ska bli sedd som en bakterie i evig tid i mina ögon, men detta! Att bara ha mage! Och det handlar inte bara om mig heller. Hela min familj får ju stå ut med mitt gnällande, mitt hyperventilerande och varje gång någon av dem så mycket som hostar till blir jag hitler och funderar på att bygga ett koncentrationsläger på bakgården. Jag kan inte vara själv: det blir jag hysterisk av, och jag kan inte vara nära andra: det blir jag hysterisk av. Tack så jävla mycket!
Men ok, att säga att det är värre än krig kan kanske vara lite väl egoistiskt, men i min värld, min lilla egocentriska kupa, när jag bara kallt bortser att alla andra människor känner någonting kan jag bara meddela att detta ÄR de VÄRSTA man kan göra mot mig.
Och jag som mådde så BRA nu. Jag trodde verkligen att hela den här känslan hade byggt en iglo på Arktis och flöt omkring i världhaven helt rofyllt på ett isblock sjungandes "julen är här" i tre stämmor. Men ack så fel jag hade! Så fort den här maginfluensabollen till människa öppnat truten och beskrivit (i detalj) anledningen till varför han "sjöng i en lägre oktav, dagen till ära", gick flyttbilarna från isblock till bröstkorg och gjorde hela mitt liv tungt att bära igen. SUCK.
OCH vad är det för fel på mig? Människan är ju inte ens snygg ju! (på tal om något helt annat)
Nej, nu ska jag och sångfåglarna i mitt bröst sakta lägga huvudet på kudden och hoppas på att somna.
Pussiluss till er alla, och en riktigt god jul.
Om minnen
Det är så konstigt vad man kommer ihåg, och ännu konstigare med vad man glömmer.
Jag kommer ihåg fragment, och ibland helt fel fragment.
Härromdagen kom jag på att jag kommer ihåg precis hur hon den tjocka i jujutsi-gruppen jag gick i som tolvåring luktade kalopps. Hur man varje gång man blev ihop-parad med henne tänkte på mammas husmanskost, och det var inte på ett frächt sätt, utan på ett som fick en att önska kalopps-fri kost i minst ett år framöver. In fact tror jag att det är därför jag fortfarande har svårt att svälja ner de största bitarna i kalopps, det för med sig en känsla av att äta den feta Annerlies lår.
Ett annat minne som sitter fastilat är hur jag som ca 8 åring fick det stora förtroendet att plocka ihop mormors kasse på ICA. När vi senare kom hem hade jag (utan minsta mening eller insikt) lagt diskmedlet i botten, PÅ SIDAN, och med fem liter mjölk på. Den lilla toppen på YES-flaskan hade såklart åkt ut, och hela kassen stank av citrondoft. All mormors sallad badade i "dressing" så att säga. Jag minns hur arg hon blev (inte direkt rättvist att skriva det här om min mormor utan att nämna att detta är den ENDA gång jag sett henne arg, någonsin), och denna attack av ilska gör att det alltid, sen dess, tar mig två minuter att packa en kasse på ICA. Det kommer aldrig (oavsett att jag är världens slarvigaste i alla andra avseenden) hända att jag går hem med en kasse där inte alla varor är pedantiskt uppradade, någonsin igen.
Sen allt det man glömmer. Jag har glömt hur bra det var ihop med dig. Kallar det försvars-mekanismernas försvars-mekanism, men jag har inte en aning. Inte förrens jag hittar ett brev, eller din knapp, eller ett hårstrå som är svart och lockigt i min borste. Då minns jag exakt. Och då hamnar jag i samma svacka som jag sitter i nu. Igen.
Jag kommer ihåg fragment, och ibland helt fel fragment.
Härromdagen kom jag på att jag kommer ihåg precis hur hon den tjocka i jujutsi-gruppen jag gick i som tolvåring luktade kalopps. Hur man varje gång man blev ihop-parad med henne tänkte på mammas husmanskost, och det var inte på ett frächt sätt, utan på ett som fick en att önska kalopps-fri kost i minst ett år framöver. In fact tror jag att det är därför jag fortfarande har svårt att svälja ner de största bitarna i kalopps, det för med sig en känsla av att äta den feta Annerlies lår.
Ett annat minne som sitter fastilat är hur jag som ca 8 åring fick det stora förtroendet att plocka ihop mormors kasse på ICA. När vi senare kom hem hade jag (utan minsta mening eller insikt) lagt diskmedlet i botten, PÅ SIDAN, och med fem liter mjölk på. Den lilla toppen på YES-flaskan hade såklart åkt ut, och hela kassen stank av citrondoft. All mormors sallad badade i "dressing" så att säga. Jag minns hur arg hon blev (inte direkt rättvist att skriva det här om min mormor utan att nämna att detta är den ENDA gång jag sett henne arg, någonsin), och denna attack av ilska gör att det alltid, sen dess, tar mig två minuter att packa en kasse på ICA. Det kommer aldrig (oavsett att jag är världens slarvigaste i alla andra avseenden) hända att jag går hem med en kasse där inte alla varor är pedantiskt uppradade, någonsin igen.
Sen allt det man glömmer. Jag har glömt hur bra det var ihop med dig. Kallar det försvars-mekanismernas försvars-mekanism, men jag har inte en aning. Inte förrens jag hittar ett brev, eller din knapp, eller ett hårstrå som är svart och lockigt i min borste. Då minns jag exakt. Och då hamnar jag i samma svacka som jag sitter i nu. Igen.
Om en ändring av livstil.
Jag vet absolut inte vad jag vill längre.
Jag har för den första gången på sjuhundra år ingen som helst aning. Jag trodde en massa. Trodde att jag ville bli som de där små familjerna med snygga mammor jag ser på gatorna, men nu har jag absolut ingen aning. Jag såg henne härromdagen; mitt livs största mardröm. Det var en så sjukt talande syn. Hon hoppade på bussen, ful som stryk. Det hade regnat och hennes hår var inte bara fett, utan också fuktigt och genomblåst av Karlskronakajens hårda vindar. Hon var fet. Inte fet som i amerikanska dokumentärer fet, men riktigt stor för att komma från pantarholmen. På sig hade hon en grån mjukisdräkt och en orange jacka som verkade ha legat i hennes pappas garderob från den tiden då han jobbade med att underhålla vägar.
Hon hoppade in där bak på bussen. Hoppade är en överdrift, stöplade över tröskeln en bättre beskrivning. Efter sig drog hon med stor möda upp en tvillingvagn på bussen. Ok, så hon var en av alla de där mammorna som jag ser dagligen, men nu kommer det; Under barnen i vagnen, på bussen, på pantarholmen låg en nybakt familjepizza i sin kartong, och brevis den två 2 liters cocacola flaskor. Förmodligen hade denna mamma lyxat till det just idag, då hela bussen blixtsnabbt började stinka gorgonzola, och jag tänkte; fy faan för att vara hon.
Inte nog med att den stackars människan hade 100 kilos övervikt att släpa på, inte hade hunnit duscha senaste decenniet och hade två snorvalpar som skrek ikapp i vagnen. Hon hade dessutom i äkta varghorna-stile varit tvungen att lämna sin lya och ge sig ut på jakt efter kvällens föda, via buss, till en pizzeria, i regn.
Efter detta uppvaknande gav jag mig ut på jakt efter mig: Jag tog mig till rödeby.
Jag tänkte att det var ju faktiskt där jag kom ifrån. Någonstan där borde jag ju då också kunna hitta bitar som var jag. Jag gick till Konsum och tittade på alla dem som levde min dröm. Och jag undrade; Vart har alla dessa människor fått tag i sina helt otroligt fula kläder? Och hur orkar de gå hit en gång i veckan och ständigt röra sig på samma hyllor? För oavsett hur mycket svart ris Rödeby Konsum köper in kommer dessa fula småbarnsmammor ständigt proppa vagnen full av falukorv och stekfläsk och trycka sig före mig med min sushikorg o kassan, för att hinna hem och tömma tvättmaskinen. Och när slutade jag vilja vara en av dem?
Och där sitter jag nu.. Om allt det jag ville göra, luktar illa nu, vart är jag då? Vem vill jag vara?
Och jag har ingen som helst aning.
Jag har för den första gången på sjuhundra år ingen som helst aning. Jag trodde en massa. Trodde att jag ville bli som de där små familjerna med snygga mammor jag ser på gatorna, men nu har jag absolut ingen aning. Jag såg henne härromdagen; mitt livs största mardröm. Det var en så sjukt talande syn. Hon hoppade på bussen, ful som stryk. Det hade regnat och hennes hår var inte bara fett, utan också fuktigt och genomblåst av Karlskronakajens hårda vindar. Hon var fet. Inte fet som i amerikanska dokumentärer fet, men riktigt stor för att komma från pantarholmen. På sig hade hon en grån mjukisdräkt och en orange jacka som verkade ha legat i hennes pappas garderob från den tiden då han jobbade med att underhålla vägar.
Hon hoppade in där bak på bussen. Hoppade är en överdrift, stöplade över tröskeln en bättre beskrivning. Efter sig drog hon med stor möda upp en tvillingvagn på bussen. Ok, så hon var en av alla de där mammorna som jag ser dagligen, men nu kommer det; Under barnen i vagnen, på bussen, på pantarholmen låg en nybakt familjepizza i sin kartong, och brevis den två 2 liters cocacola flaskor. Förmodligen hade denna mamma lyxat till det just idag, då hela bussen blixtsnabbt började stinka gorgonzola, och jag tänkte; fy faan för att vara hon.
Inte nog med att den stackars människan hade 100 kilos övervikt att släpa på, inte hade hunnit duscha senaste decenniet och hade två snorvalpar som skrek ikapp i vagnen. Hon hade dessutom i äkta varghorna-stile varit tvungen att lämna sin lya och ge sig ut på jakt efter kvällens föda, via buss, till en pizzeria, i regn.
Efter detta uppvaknande gav jag mig ut på jakt efter mig: Jag tog mig till rödeby.
Jag tänkte att det var ju faktiskt där jag kom ifrån. Någonstan där borde jag ju då också kunna hitta bitar som var jag. Jag gick till Konsum och tittade på alla dem som levde min dröm. Och jag undrade; Vart har alla dessa människor fått tag i sina helt otroligt fula kläder? Och hur orkar de gå hit en gång i veckan och ständigt röra sig på samma hyllor? För oavsett hur mycket svart ris Rödeby Konsum köper in kommer dessa fula småbarnsmammor ständigt proppa vagnen full av falukorv och stekfläsk och trycka sig före mig med min sushikorg o kassan, för att hinna hem och tömma tvättmaskinen. Och när slutade jag vilja vara en av dem?
Och där sitter jag nu.. Om allt det jag ville göra, luktar illa nu, vart är jag då? Vem vill jag vara?
Och jag har ingen som helst aning.
