Dumma jävla jag.
Det värsta verkar vara hur utelämnad jag är helt plötsligt. När någon sticker och lämnar en bara såhär så hinner man inte ställa in sig på den ensamhet det innebär. För trots att familj och vänner försöker hjälpa till, så kan jag ju inte tvinga någon att bo hos mig, och jag är fruktasvärt rädd om kvällarna. Jag är rädd för mörkret och ljud jag hör. Jag hatar denna lägenheten, för jag hör dem hela tiden. Sen är jag rädd för framtiden, pengar, ett sändigt orosmoln. Och det känns verkigen helt hopplöst ibland. Det är så mycket att göra sen du stack, din jävel. Jag har massa på mitt bord, som ingen kan hjälpa mig med. Jag är tvungen att säga upp lägenhet, bredband och el. Tvungen att kunna betala de månader som är kvar. Tvungen att hinna jobba, men det innebär att jag inte har tid med katterna, och måste ha en ständig ångerst över det, så all tid jag är ledig försöker jag spendera här.Och då blir jag ofta själv, och rädd.
Jag är också rädd när jag tänker på framtiden, och på hur jag ska kunna lita på någon annan en dag. Om man kan känna sig så trygg och lycklig som jag gjorde innan fallet, hur kan man nånsin veta att man har rätt att känna det då? Om en ljusgul ton i tillvaron kan förvandlas till bäcksvart, med inslag av lila över bara några dagar, hur ska man nånsin våga chansa då? Jag sover inte mycket nu, jag vaknar med ångerstmage och kallsvettas flera gånger varje natt. Ändå har jag ännu inte vågat missa en enda dag på jobbet.
Det som känns nästan värst är att det inte är så det känns för dig. Det är så svinaktigt att se dig framför mig i ditt furuklädda hus i skogen, där du lämnat allt och tycker att du gjort ditt. Där du har dina saker, och bara kan fokusera på din jävla framtid... Du har en trygg familj som har ditt jävla pojkrum kvar där du kan sitta och glo genom fönstret på din älskade skog. Och här i ensam, tom lägenhet med massa krav sitter jag ensam, och känner mig som en börda för allt och alla runt omkring. Tro faan att du ville sticka, dumma jävla jag, som trodde att du brydde dig.
Om solen och mig.
Vi har ett förhållande nu, solen och jag. Jag trivs med det.
Det är inte så farligt längre. Jag hade väntat mig så mycket värre, men nu inser jag att JAG kanske bara var med DIG för att det var praktiskt. Jag har varit så upptagen med attt tycka synd om mig själv och vara dumpad, att jag har inte hunnit känna efter. Men det är inte sorg jag känner. Och det är klart att jag saknar dig, men inte varje timme, inte varje minut.
Ibland behöver man kanske detta för att se vad som verkligen är riktigt. Jag är tilllexempel riktig, men jag undrar om min kärlek till dig var det. OM den var det, vart finns då sorgen?
Så tänker jag ibland att jag vet, alla mina sinnen skriker det. Jag vet. Och det är riktigt jobbigt att låta dig ta din jävla tid att förstå, när jag vill ge dig svaret so badly.
Men just nu är det bra såhär. Du får leva i en värld där du funderar och är fri, och jag hinner också tänka, mycket mer än jag trodde.
Nu ska jag gå ut till solen, och låta honom hålla om mig.
Ha det bra alla ni andra, ni kan sluta oroa er nu!
//puss Ida
Mmmm...
Ändå är jag inte ledsen. Snarare är jag tom, om på känslor och engagemang. Jag är trött också. Trött på att bli lämnad, behöva vara den vuxna, trött på att behöva ringa mamma för att världen runt omkring har svikit. Jag trodde verkligen på det här. Jag trodde i min naiva värld att detta var det. Du som säger att jag är så bra på förhållanden, hur kan du förklara det? Att jag tror på något som uppenbarligen är luft. Ingenting.
Sen ser jag tecken också. 700.000 tecken på att du ska komma tillbaka, de finns överallt. En gång var jag dumdristig, tog tecknet från sin plats på marken, och tänkte att det kanske skulle hjälpa om du också såg det. La det jävla tecknet på lådan och fick tillbaks något som "liknar något man skriver till sin polares syrra som är kär i en, om man inte vill vara otrevlig".
Det har gått 9 dagar sen du yttrade orden och krossade mig. 9 jävla tunga dagar som jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska uppleva igen. Mina kompisar undrar hur jag kan vara så kallt lugn, och jag kan bara svara att jag inte vet vad som hänt. Ungefär som om någon dör plötsligt, så har jag sett mig själv dö. Sett hela min utsikt dö, och hela min framtid rasa. Så har jag tittat på det utifrån och insett att hon, det är hon som står kvar med skiten, det är hon som måste städa upp geggan på golvet som blev när sandslottet föll. Så det är vad jag gör- jag städar upp din jävla skit. Samtidigt som jag tittar på dörren (och i en viss grad, tittar katten mellan benen).
Ännu har jag liv kvar. Jag ska bara hitta det under smutsen först.
Om kejsarsnitt för katter och ångerst (som vanligt)
Det slår mig ofta att jag borde hata. Egentligen oftare och oftare, och om den tanken slår mig tillräckligt många gånger kanske jag faktiskt kan tro den själv.
Jag ägnar också en massa timmar åt att fundera ut planer. Planer som kan få dig tillbaka, planer som klipper din kuk, planer som får mig stark. Men inte en enda av dessa planer gör mig lycklig, någon sån plan har jag ännu inte kunnat finna.
Annars går livet på spare, jag stiger upp när jag vill stiga upp, jag tittar på katten, jag pratar med Lisa, tittar på katten, åker och handlar till midsommar, tittar på katten, tittar på film, trycker så hårt jag kan på kattens mage.
Jaja. Som sagt. Ännu är du inte hatad utan saknad, men ge mig ett par dagar till.
Om ensamheten och tårarna efter dig.
Tänk hur ens värld kan vändas upp och ner. På ett sätt hade det varit bättre om det hade varit så, att han dog istället. Då hade jag inte behövt känna mig så jävla dum, så dumpad, så blåst som inte sett detta komma och så naiv som trott på honom, och oss.
Det som är ännu värre är att jag förstår honom. Jag förstår vad det är han känner, och jag önskar att jag inte hade haft en aning. Om jag inte hade haft en aning, då hade jag haft möjlighet att byta tomheten mot ilska. Jag hade fått en chans att hata, men det gör jag inte heller. Jag är bara dumpad. Dumpad och fruktansvärt trött efter chocken.
Min mamma har alltid sagt "den som flyr den vinner". Men hur använder man det när den man ska fly ifrån redan har flytt helt utan räckhåll. Om jag också skulle fly, då är det ju tomt. Ännu tommare och tystare än nu, nu när jag en gång varannan minut kämpar för att inte skicka ett j*vla "jag saknar dig sms".
Hur som helst blir dagarna ljusare, det går inte att se med blotta ögat, men igår skrattade jag naturligt igen. Jag ser fram emot kattungarna som väntar runt hörnet. Jag har hittat en annan att ytligt tänka på de kvarvarande varannan minut. Jag planerar ett liv i ensamhet, utan att egentligen nämna det högt.
Och ibland, ibland har jag styrkan att nämna honom som SVIN. Då lättar trycket något.
Bara luft.
IdaSofia säger:
Hej. Nu har han gjort det på riktigt
Haysole säger:
vem har gjort vad på riktigt? O_o
IdaSofia säger:
Jag vill bara dö. Bara dö.
IdaSofia säger:
Carl har gjort slut.
Haysole säger:
men älskling!
IdaSofia säger:
På riktigt, och hans föräldrar hämtar hans saker från borlänge på Lördag.
Haysole säger:
va?!
IdaSofia säger:
Han gjorde det i måndags. Och nu vet jag inte vad jag ska göra, jag har spelat ut alla kort jag har. Jag är SÅ krossad. Jag är ingenting längre, jag vet inte vad jag ska göra..
Haysole säger:
men... varför?
IdaSofia säger:
Jag sitter här, i samma lägemhet som han är och packar, och jag kan inget annat göra än att vänta, vänta på att lördag ska komma och vi hamnar i helt olika delar av landet för alla framtid.
IdaSofia säger:
Han säger att han kanske inte älskar mig längre, att han kännt att det saknas nåt, att han har panik, han hatar denna staden. Han hatar att han känner att hans första förhållande leder mot förlovning.
Haysole säger:
åh nej
IdaSofia säger:
Han ger mig inte en chans. Inte ens åstymmelsen till en chans, han har pluggat hela tiden vi var ihop, jag har väntat på att han ska bli "mindre stressad", och jag hade INTE EN ANING! Jag har inte sett det komma, och nu sticker han.
Haysole säger:
taskigt.
IdaSofia säger:
Han var lite konstig i helgen, trotsade mig liksom, och tillslut sa jag : Vad vill du egentligen? Vill du att jag ska tröttna? Vill du att det ska vara slut mellan oss? Och först sa han nej, men sen tänkte han efter och sen sa han att kanske: Kanske ville han att det skulle vara slut.
Haysole säger:
fy fan
IdaSofia säger:
Och sen dess har jag inte skrikit på honom, inte varit arg, sen dess har jag bönat och bett, inte sovit mer än tre (!) timmar, haft intro vecka på OnOff och inte kunnat äta ett bett. OCH det där kanske har blivit ett fett ABSOLUT etsat i sten, och jag fattar inte! Jag orkar inte.
Haysole säger:
älskling... jag önskar jag kunde hjälpa...
IdaSofia säger:
Han sticker mitt i kattungenedkomst, mitt i mitt nya jobb, mitt i sommarn som jag sett fram emot för evigt. Och INGEN, INGEN kan göra något..
IdaSofia säger:
Och jag är inte ens arg. Jag är helt slut, helt krossad.
Haysole säger:
men han har bara tröttnat, liksom? O_O jag fattar inte!
IdaSofia säger:
Jag har ALDRIG mått såhär, kännt mig så jävla maktlös, så tom. Och så utnyttjad. Hela tiden vi var ihop har jag kännt det som om han bara bodde här medans det var praktiskt, och nu tror jag det. Jag känner mig helt knullad och lämnad att förblöda.
Haysole säger:
det hoppas jag inte, för i så fall slår jag honom!
IdaSofia säger:
Jag vet inte. Jag fattar inte heller, det är ju det som e grejjen, ett förhållande på 1,5 år i samma lägenhet som är bra TAR INTE SLUT på två dagar.
IdaSofia säger:
Det händer inte!!! Jag fattar inte att det händer. Jag är tydligen bara luft.
