Om viktiga saker.
Jag undrar om det är möjligt att alltihop är en lögn. Om jag egentligen inte orkar detta. Ibland känns det som det vakum jag lägger mig själv i, snor in mig i och söker trygghet, den styrkan jag hittade någonstans på botten av mig själv bara är ett spel. En fasad jag målar, inte för dig eller alla andra utan för mig själv. Jag är skiträdd att det ska brista, att jag ska falla. Jag är skiträdd att må så dåligt som jag tror att jag innerst inne gör att må så dåligt som man borde göra när något sånt här händer.
Sen e det det där med att släppa in andra människor. Vem faan ska jag kunna lita på nu? När ska jag någonsin kunna släppa in någon människa igen? Och vem ska älska mig nu, när ett och ett halvt år har lagts på ett helt meningslöst, innehållslöst jävla skitförhållande?
Jag är så fruktansvärt besviken. Det är inte det att jag hatar, men jag är så ledsen att jag blivit så maktlös i detta. Jag har ingen position alls. Jag har ingenting att visa upp, att glänsa med. Jag trodde att vi hade skiten ihop, men allt ligger plötsligt på mitt bord och det känns så förjävligt att ha gett alla delar som var mitt stolta jag till dig och sitta kvar med resterna. Min syster la orden i min mun. Nu kan du vara i Borlänge och varje gång jag hör av mig blir jag lite jobbigare. Nu har du bara fula minnen kvar. Du kan välja vad du vill se och bara välja de tuffa, jobbiga bitarna. Du väljer och vrakar, jag får bara resterna. Förrutom att jag är den lämnade är jag också den som är kvar. Den som sitter i rummen du har inrett, som torkar skiten efter katterna som var dina. Jag är den som fortfarande inte vågat tvätta lakanen för att de kanske innehåller någon doft efter dig trots att två månader har gått. Jag är den som dricker sprit tre-fyra gånger i veckan för att träffa någon som på något sätt ger mig en del av dig.
Det finns ljusa punkter också, och det finns ett liv efter detta. Men idag känns det tugnt och jag tror att det måste få kännas tungt också. Det är nog viktigt att lämna dig på riktigt. Inte bara vara den som blev ensam kvar, utan också bli jag. Jag ska vara ärlig, mot er, honom, dig och mest av allt mot mig.
Det är ändå det viktigaste.
Sen e det det där med att släppa in andra människor. Vem faan ska jag kunna lita på nu? När ska jag någonsin kunna släppa in någon människa igen? Och vem ska älska mig nu, när ett och ett halvt år har lagts på ett helt meningslöst, innehållslöst jävla skitförhållande?
Jag är så fruktansvärt besviken. Det är inte det att jag hatar, men jag är så ledsen att jag blivit så maktlös i detta. Jag har ingen position alls. Jag har ingenting att visa upp, att glänsa med. Jag trodde att vi hade skiten ihop, men allt ligger plötsligt på mitt bord och det känns så förjävligt att ha gett alla delar som var mitt stolta jag till dig och sitta kvar med resterna. Min syster la orden i min mun. Nu kan du vara i Borlänge och varje gång jag hör av mig blir jag lite jobbigare. Nu har du bara fula minnen kvar. Du kan välja vad du vill se och bara välja de tuffa, jobbiga bitarna. Du väljer och vrakar, jag får bara resterna. Förrutom att jag är den lämnade är jag också den som är kvar. Den som sitter i rummen du har inrett, som torkar skiten efter katterna som var dina. Jag är den som fortfarande inte vågat tvätta lakanen för att de kanske innehåller någon doft efter dig trots att två månader har gått. Jag är den som dricker sprit tre-fyra gånger i veckan för att träffa någon som på något sätt ger mig en del av dig.
Det finns ljusa punkter också, och det finns ett liv efter detta. Men idag känns det tugnt och jag tror att det måste få kännas tungt också. Det är nog viktigt att lämna dig på riktigt. Inte bara vara den som blev ensam kvar, utan också bli jag. Jag ska vara ärlig, mot er, honom, dig och mest av allt mot mig.
Det är ändå det viktigaste.
Ekonomisk Trygghet... Nån, please.... ;)
Internet är tomt, lika tomt som mitt kylskåp..
Jag har haft en kanonkväll ikväll, precis som en sommarkväll ska vara. Jag har sett de rätta människorna, druckit rätt mängd sprit ( = ca. 0 cl. med tanke på morgondagen), och dansat mig svettig helt nykter tittandes på honom.
Jag mår helt sjukt bra helt enkelt, alldeles oförskämt. Idag sa jag det till Carl, jag tror att han tror att det bara är något jag säger. Lite kan jag till och med önska att det bara var en lögn, för när det ligger sanning i det är vårt förhållande inte värt någonting, och jag känner mig kall.
Men nu det egentligen bara jag som gäller, och jag mår bra. Jag älskar alla människor jag har runt mig just nu, och sommaren, och brännan som svider lagom mycket, och att titta på honom, och att dansa nykter och att växa. För det är det jag gör nu, jag växer i min roll som mig. Jag hittar mig varje dag, och på de mest konstiga sätt. Att en människa kan ha så många sidor som jag är ju helt sjukt.. Och faan vad jag var stark utan att jag visste det.
Sen har jag ätit massa god mat idag, och köpt en skitsnygg bikini som jag kan bada i utan att skämmas för min kropp, som numera faktiskt ser helt acceptabel ut, utan det där sambomullet. Och så har jag tittat. Det är lite min nya grej att titta. Jag tittar på folk, hittar nya saker. Med andra ord är mitt liv en solskenshistoria...
Men det finns ett orosmoln, och det är ekonomin. Faaaan, vad arg jag blir när jag inser att jag är själv med den. Egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig var min första tanke (inte helt obefogat) när Carl gjorde slut ingen tanke om att jag älskade honom. Den första tanken handlade bara om ekonomi; hur ska jag klara mig nu? Det är fortfarande svårt att dra historian om det här breakupet utan att ekonomin tar störst plats, och jag tror mer och mer att det var det han var, Carl. Ekonomisk trygghet. Klart att jag gillade honom, men förmodligen bara som vän, den där gnistan jag känner idag fanns nog aldrig. Men främst var vi nog varandras ekonomiska trygghet. Sorgligt, men sant.
Jaja, 6 timmar kvar tills att väckarklockan ringer, och jag ska jobba...
Kram till ala er som läser. Och jag mår faktiskt bra på riktigt, men ni får fortfarande ringa varje dag om ni vill.. Varje gång blir jag lite lyckligare. BooostyBoooost.
Puss och gottnatt!
Jag har haft en kanonkväll ikväll, precis som en sommarkväll ska vara. Jag har sett de rätta människorna, druckit rätt mängd sprit ( = ca. 0 cl. med tanke på morgondagen), och dansat mig svettig helt nykter tittandes på honom.
Jag mår helt sjukt bra helt enkelt, alldeles oförskämt. Idag sa jag det till Carl, jag tror att han tror att det bara är något jag säger. Lite kan jag till och med önska att det bara var en lögn, för när det ligger sanning i det är vårt förhållande inte värt någonting, och jag känner mig kall.
Men nu det egentligen bara jag som gäller, och jag mår bra. Jag älskar alla människor jag har runt mig just nu, och sommaren, och brännan som svider lagom mycket, och att titta på honom, och att dansa nykter och att växa. För det är det jag gör nu, jag växer i min roll som mig. Jag hittar mig varje dag, och på de mest konstiga sätt. Att en människa kan ha så många sidor som jag är ju helt sjukt.. Och faan vad jag var stark utan att jag visste det.
Sen har jag ätit massa god mat idag, och köpt en skitsnygg bikini som jag kan bada i utan att skämmas för min kropp, som numera faktiskt ser helt acceptabel ut, utan det där sambomullet. Och så har jag tittat. Det är lite min nya grej att titta. Jag tittar på folk, hittar nya saker. Med andra ord är mitt liv en solskenshistoria...
Men det finns ett orosmoln, och det är ekonomin. Faaaan, vad arg jag blir när jag inser att jag är själv med den. Egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig var min första tanke (inte helt obefogat) när Carl gjorde slut ingen tanke om att jag älskade honom. Den första tanken handlade bara om ekonomi; hur ska jag klara mig nu? Det är fortfarande svårt att dra historian om det här breakupet utan att ekonomin tar störst plats, och jag tror mer och mer att det var det han var, Carl. Ekonomisk trygghet. Klart att jag gillade honom, men förmodligen bara som vän, den där gnistan jag känner idag fanns nog aldrig. Men främst var vi nog varandras ekonomiska trygghet. Sorgligt, men sant.
Jaja, 6 timmar kvar tills att väckarklockan ringer, och jag ska jobba...
Kram till ala er som läser. Och jag mår faktiskt bra på riktigt, men ni får fortfarande ringa varje dag om ni vill.. Varje gång blir jag lite lyckligare. BooostyBoooost.
Puss och gottnatt!
Om booost från alla håll och kanter.
Hej!
God vad världen vill mig gott denna cuber eftermiddag. Eller nja, först var det ju inte i cybervärlden jag fann booost, utan det var av minhelt fantastiska vän Ida, som hade skickat mig ett brev med posten.. I brevet hade Ida lagt en liten groda av plysch, och en lapp med en jättefin boosttext om hur man måste kyssa massa grodor för att hittasin prins, och hur stark hon tyckte att jag var. Jag blev så glad att jag började gråta. När jag sen torkat tårarna och loggat in på bloggen ser jag att NÅGON anonym kommenterat mitt tidigare inlägg - och då blev jag lika glad, och grät igen. Den som gjorde det är dagens 2.:dra hjälte/hjältinna, jag vill inte veta vem du är, men TACK snälla.. Och sen...
Ja, ok det är en historia för sig. JAG har ju numera gått med i de utstötta svenskarnas klubb, spraydate. Där har jag lagt upp en bild av mig själv med midsommarkrans och ett leende, skrivit att jag är nydumpad, och att jag letar efter ett förhållande.. (PatetAB)...
Och idag gick jag in för att kolla marknaden.. Jag hade fått inte mindre än 38 (!) mail, och 14(!) gåstboksinlägg, där killar från hela Sverige erbjöd sig allt ifrån att ge mig en fika, till att producera barn med mig.. Desperat någon?
Men iallafall.. OM man känner sig ful en dag så kan man ju bara gå igenom den högen.. Helt Sjukt vad snygg jag är tydligen!
Idag mår jag bra. Jag börjar bli Officiellt lycklig.
Nu kräver min lägenhet ett krafttag, och mina kattungar lite omsorg,
så Hej på er!
God vad världen vill mig gott denna cuber eftermiddag. Eller nja, först var det ju inte i cybervärlden jag fann booost, utan det var av minhelt fantastiska vän Ida, som hade skickat mig ett brev med posten.. I brevet hade Ida lagt en liten groda av plysch, och en lapp med en jättefin boosttext om hur man måste kyssa massa grodor för att hittasin prins, och hur stark hon tyckte att jag var. Jag blev så glad att jag började gråta. När jag sen torkat tårarna och loggat in på bloggen ser jag att NÅGON anonym kommenterat mitt tidigare inlägg - och då blev jag lika glad, och grät igen. Den som gjorde det är dagens 2.:dra hjälte/hjältinna, jag vill inte veta vem du är, men TACK snälla.. Och sen...
Ja, ok det är en historia för sig. JAG har ju numera gått med i de utstötta svenskarnas klubb, spraydate. Där har jag lagt upp en bild av mig själv med midsommarkrans och ett leende, skrivit att jag är nydumpad, och att jag letar efter ett förhållande.. (PatetAB)...
Och idag gick jag in för att kolla marknaden.. Jag hade fått inte mindre än 38 (!) mail, och 14(!) gåstboksinlägg, där killar från hela Sverige erbjöd sig allt ifrån att ge mig en fika, till att producera barn med mig.. Desperat någon?
Men iallafall.. OM man känner sig ful en dag så kan man ju bara gå igenom den högen.. Helt Sjukt vad snygg jag är tydligen!
Idag mår jag bra. Jag börjar bli Officiellt lycklig.
Nu kräver min lägenhet ett krafttag, och mina kattungar lite omsorg,
så Hej på er!
Om syndromet VLN
Så här kommer det nu, Jenni.
Jag har med egna ögon sett Världens Längsta Navelsträng (VLN). Den är brutal. Sträcker sig genom hela sverige, och är töjbar hela vägen till Meeds, Irland. Den är stor, tjock, röd och ständigt infekterad. Om den vill omsluta dig och binda in dig i sitt oändliga nät av fastbunda trådar, är den helt omöjlig att fly.
VLN är ett ovanligt syndrom som ofta infekterar män med starka mödrar. Den enda som sen kan bota den drabbade är den drabbade själv. Vad som är speciellt utmärkande för personer drabbade av VLN är en total ovilja att bli botade. De känner en viss trygghet i att vara fastsatta i mammans mage ända upp till vuxen ålder, ofta hela livet ut.
I det fallet jag har råkat ut för borde dock detta varit en helt synlig missbildning, barnmorskan borde ha tagit fram storsaxen så att säga. Men ofta kan detta vara en företeélse knappt synlig för ögat. Det kan ta ett tag innan man upptäcker navelsträngen i sängen brevid dig, innan du inser att du har tagit fel, att kuken i själva verket inte är annat än ett stort VLN-fall.
Jag har med egna ögon sett Världens Längsta Navelsträng (VLN). Den är brutal. Sträcker sig genom hela sverige, och är töjbar hela vägen till Meeds, Irland. Den är stor, tjock, röd och ständigt infekterad. Om den vill omsluta dig och binda in dig i sitt oändliga nät av fastbunda trådar, är den helt omöjlig att fly.
VLN är ett ovanligt syndrom som ofta infekterar män med starka mödrar. Den enda som sen kan bota den drabbade är den drabbade själv. Vad som är speciellt utmärkande för personer drabbade av VLN är en total ovilja att bli botade. De känner en viss trygghet i att vara fastsatta i mammans mage ända upp till vuxen ålder, ofta hela livet ut.
I det fallet jag har råkat ut för borde dock detta varit en helt synlig missbildning, barnmorskan borde ha tagit fram storsaxen så att säga. Men ofta kan detta vara en företeélse knappt synlig för ögat. Det kan ta ett tag innan man upptäcker navelsträngen i sängen brevid dig, innan du inser att du har tagit fel, att kuken i själva verket inte är annat än ett stort VLN-fall.
När du lämnade mig nu.
Idag finns det ingen som säger det bättre än Winnerbäck.
Mina ord räcker inte till, men här har du sanningen:
Du är fortfarande perfekt i mina ögon, även om där utanför liknar du ett svin.
Ikväll saknar jag dig nog mer än nånsin.
Mina ord räcker inte till, men här har du sanningen:
jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu
jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa
om en främling lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu
jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams
jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat
som jag varit med förut nånstans
jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns
jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu
jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa
om en främling lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu
jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams
jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat
som jag varit med förut nånstans
jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns
jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
Du är fortfarande perfekt i mina ögon, även om där utanför liknar du ett svin.
Ikväll saknar jag dig nog mer än nånsin.
Om idag, och dagen innan.
Jag kan glatt rapportera att jag vinner mitt liv tillbaka. Jag ser fram emot saker. Allt är inte rutin. Min lägenhet är städad för första gången på en månad, och det är INTE för att jag har anlitat nån städfirma.. Nej, det var för att jag ville städa. Det kan ha varit för att jag väntade besök, men städat är det. Jag tog en hel kväll, helt själv, satte på hög musik, sjöng med och städade.
Idag har jag dessutom utnyttjat the Heriksson/Sjöqvist spa hotell, käkat kanon mat, badat i den nygrävda poolen och sist men inte minst bränt min hud i det helt superstarka solariet.
Må vara att du valde regnet framför mig, att du njuter nu vid en brasa med familjen runt dig, och inte en tanke på mig och vårt gemensamma liv, men tro det eller ej, jag lever också. Och jag har massor kvar att göra, se och jobba för. Kanske e inte det med dig jag ska se allting, göra allting eller stäva efter att leva, men va faan... Du är bara en av alla.
Det är en konstig företeelse dock, att så snabbt jag har blivit dumpad så är det ingen ny:s famn jag hamnar i, nej, det är de gamla vanliga invanda famnarna. De jag känner och som känner mig, de jag kan lita på inte kommer att lämna mig, för de har de redan gjort en gång.
Jag går kort och gott tillbaka till exen.
De jag redan tröttnat på en gång verkar plötsligt jävligt intressanta.. Så vänta du Calle.. Om du väntar några år och jag har hunnit bli dumpad av ännu en "man i mitt liv", då kanske jag ringer och vill hamna i din famn, men ikväll trivs jag bra där jag är.
Idag har jag dessutom utnyttjat the Heriksson/Sjöqvist spa hotell, käkat kanon mat, badat i den nygrävda poolen och sist men inte minst bränt min hud i det helt superstarka solariet.
Må vara att du valde regnet framför mig, att du njuter nu vid en brasa med familjen runt dig, och inte en tanke på mig och vårt gemensamma liv, men tro det eller ej, jag lever också. Och jag har massor kvar att göra, se och jobba för. Kanske e inte det med dig jag ska se allting, göra allting eller stäva efter att leva, men va faan... Du är bara en av alla.
Det är en konstig företeelse dock, att så snabbt jag har blivit dumpad så är det ingen ny:s famn jag hamnar i, nej, det är de gamla vanliga invanda famnarna. De jag känner och som känner mig, de jag kan lita på inte kommer att lämna mig, för de har de redan gjort en gång.
Jag går kort och gott tillbaka till exen.
De jag redan tröttnat på en gång verkar plötsligt jävligt intressanta.. Så vänta du Calle.. Om du väntar några år och jag har hunnit bli dumpad av ännu en "man i mitt liv", då kanske jag ringer och vill hamna i din famn, men ikväll trivs jag bra där jag är.
Om surrealism och mr X
Ok, så idag har jag två surrealistiska saker att disskutera.
Den första handlar om Honom, så det e väl lika bra att börja där. FAAAAN! Jag fattar inte att han kan vara så jävla kall. Jag vet att du är inne och läser detta, din skit. Du vet allt vad jag känner; men när du efter TVÅ jävla veckor får tillgång till en satans uppkoppling, råkar de vara de första två timmarna på raken jag INTE har det på samma tid.. Så vad gör du? Du säger ingenting om det, att du kommer att kunna komma online, du skriver inte ett JÄVLA ord till mig under den tiden du kan, nej, men du lämnar en liten fin "statusändring" efter dig på Facebook, som för att visa att du har minsann varit inne, men du skiter i mig. Sparka mig gärna i magen mer. Jag antar att det sista av tarmarna inte ramlat ut, jävla skithuvud.
Så, tillbaka till surrealism ett, som sista veckan gett ett skimmer på tillvaron.
Vi kallar honom mr.X.
Mr X är en kille som jag läste en kurs ihop med i höstas. Jag kallar inte honom mr X för att jag vill låta honom vara anonym, vare sig för hans skull, eller för min, utan för att jag helt enkelt inte vet vad människan heter. Hur som helst har jag inte sett honom på jättelänge efter det, men jag vet att jag tyckte att han var lite obehagligt tittvänlig där på kursen med Björn Renner, när jag visste att Calle var hemma och väntade. Dagen efter att Carl gjorde slut var jag på Nivå med lillsystern. Där fick jag plötsligt syn på X. Han satt vid ett bord ihop med någon tjej. Jag var full som en trasa, och ranglade fram till honom och sa:
-Hursätha, mehn jag thycker att jhag khänner ihgen dig....
Och han kände förstås igen mig med, så vi snackade lite, men han var så att säga lite väl kort för att vilja ha ett mer ingående samtal just då...+ att tjejen han satt med så en aning besvärad ut med resterna av vad jag antog var deras middag för två på bordet framför sig.
I alla fall, så har jag efter det inte kunnat undgå honom. Han e ta mig faan överallt. Han stod bakom mig i kön till bankomaten på Lövmarknaden, han har varit ute typ 5 gånger samtidigt som mig, när jag träffade Johan och visade honom minsta lilla intresse, och Johan och jag skulle dricka öl på kvällen, ja, då visade sig mr X vara hans bästa vän. Igår när jag var på bio med mamma satt han i stolen brevid, och det var faktiskt först då jag tänkte på det. JAG HAR FAAN INTE SETT MÄNNISKAN SEN KURSEN INNAN; MEN NU E HAN ÖÖÖÖÖVERALLT! Och så ikväll då när jag hoppade ur pappas bil, då satt han i min port.. Och jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville säga:
-Väntar du på mig eller?
Men det gjorde jag inte, och han tittade en aning besvärat. Jag känner mig som om JAG förföljer honom, men va faan: KAN HAN TA OCH:
alt 1. Vara extremt vänlig, och helst stöta på mig en aning, komma med upp och leva resten av livet lycklig hos mig, eller alt 2. Dra från mitt liv, mitt kvater och hellst min stad. Jag pallar inte med att känna mig efterhängsen på mer än en.
Hur som hur. Jag har haft en bra dag, och förrutom faktumet att Mr SVIN ännu en gång, på ännu ett sätt, lyckats dumpa mig så går det stadigt frammåt med svintankarna. Som Sarah sa; han e ful ch du e fin... Dessutom är han ju faan bara en kunskapssim. En ful sådan, så det så.
Ps. Flaggstångsputsmedelsflaskvarningsetikettsdistrubitörshibiskusbuske.
Kan någon komma på ett längre ord eller?
Den första handlar om Honom, så det e väl lika bra att börja där. FAAAAN! Jag fattar inte att han kan vara så jävla kall. Jag vet att du är inne och läser detta, din skit. Du vet allt vad jag känner; men när du efter TVÅ jävla veckor får tillgång till en satans uppkoppling, råkar de vara de första två timmarna på raken jag INTE har det på samma tid.. Så vad gör du? Du säger ingenting om det, att du kommer att kunna komma online, du skriver inte ett JÄVLA ord till mig under den tiden du kan, nej, men du lämnar en liten fin "statusändring" efter dig på Facebook, som för att visa att du har minsann varit inne, men du skiter i mig. Sparka mig gärna i magen mer. Jag antar att det sista av tarmarna inte ramlat ut, jävla skithuvud.
Så, tillbaka till surrealism ett, som sista veckan gett ett skimmer på tillvaron.
Vi kallar honom mr.X.
Mr X är en kille som jag läste en kurs ihop med i höstas. Jag kallar inte honom mr X för att jag vill låta honom vara anonym, vare sig för hans skull, eller för min, utan för att jag helt enkelt inte vet vad människan heter. Hur som helst har jag inte sett honom på jättelänge efter det, men jag vet att jag tyckte att han var lite obehagligt tittvänlig där på kursen med Björn Renner, när jag visste att Calle var hemma och väntade. Dagen efter att Carl gjorde slut var jag på Nivå med lillsystern. Där fick jag plötsligt syn på X. Han satt vid ett bord ihop med någon tjej. Jag var full som en trasa, och ranglade fram till honom och sa:
-Hursätha, mehn jag thycker att jhag khänner ihgen dig....
Och han kände förstås igen mig med, så vi snackade lite, men han var så att säga lite väl kort för att vilja ha ett mer ingående samtal just då...+ att tjejen han satt med så en aning besvärad ut med resterna av vad jag antog var deras middag för två på bordet framför sig.
I alla fall, så har jag efter det inte kunnat undgå honom. Han e ta mig faan överallt. Han stod bakom mig i kön till bankomaten på Lövmarknaden, han har varit ute typ 5 gånger samtidigt som mig, när jag träffade Johan och visade honom minsta lilla intresse, och Johan och jag skulle dricka öl på kvällen, ja, då visade sig mr X vara hans bästa vän. Igår när jag var på bio med mamma satt han i stolen brevid, och det var faktiskt först då jag tänkte på det. JAG HAR FAAN INTE SETT MÄNNISKAN SEN KURSEN INNAN; MEN NU E HAN ÖÖÖÖÖVERALLT! Och så ikväll då när jag hoppade ur pappas bil, då satt han i min port.. Och jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville säga:
-Väntar du på mig eller?
Men det gjorde jag inte, och han tittade en aning besvärat. Jag känner mig som om JAG förföljer honom, men va faan: KAN HAN TA OCH:
alt 1. Vara extremt vänlig, och helst stöta på mig en aning, komma med upp och leva resten av livet lycklig hos mig, eller alt 2. Dra från mitt liv, mitt kvater och hellst min stad. Jag pallar inte med att känna mig efterhängsen på mer än en.
Hur som hur. Jag har haft en bra dag, och förrutom faktumet att Mr SVIN ännu en gång, på ännu ett sätt, lyckats dumpa mig så går det stadigt frammåt med svintankarna. Som Sarah sa; han e ful ch du e fin... Dessutom är han ju faan bara en kunskapssim. En ful sådan, så det så.
Ps. Flaggstångsputsmedelsflaskvarningsetikettsdistrubitörshibiskusbuske.
Kan någon komma på ett längre ord eller?
Så mina vänner.
Nu är det gjort. Helt plötsligt förmådde jag tvätta de jävla lakanen, borsta tänderna på kvällen klä av mig som jag brukade innan, och krypa ner för att överta kommandot av den tomma sängen. jag har sovit så jävla gott i natt!
En annan bariär är också knäckt, nämligen den om de där tårarna, igår hände det. Det var lite som att vinna på LOTTO, känslan var helt underbart skön. Jag la mig på golvet i duchen och grät, grät som ett barn. I säkert en halvtimma låg jag sådär och grät ut den enorma klumpen i magen, som denna osäkerhet över livet innebär. Det var inte egentligen honom jag grät över, utan mer grät jag över mig själv, som ännu en gång gått i tilltrons fälla. Jag grät över känslan att inte betyda något för någon, av osäkerheten det innebär att inte veta hur man ska klara livet ,grät både ekonomiskt och emotionellt.
Så åkte jag till mina syskon och höjde skrattkvoten igår kväll. Och tittade inte ens på mobilen, inte en enda gång. Till alla er som blir dumpade idag har jag bara en sak att säga: Låt det göra ont, för när det gör riktigt jävla ont, då vet man när det blir bättre. Om man inte känner smärtan, då ser man inte heller den försvinna.
Jag har massor av steg kvar att ta, men nu går jag inte längre på kryckor.
//Ida
En annan bariär är också knäckt, nämligen den om de där tårarna, igår hände det. Det var lite som att vinna på LOTTO, känslan var helt underbart skön. Jag la mig på golvet i duchen och grät, grät som ett barn. I säkert en halvtimma låg jag sådär och grät ut den enorma klumpen i magen, som denna osäkerhet över livet innebär. Det var inte egentligen honom jag grät över, utan mer grät jag över mig själv, som ännu en gång gått i tilltrons fälla. Jag grät över känslan att inte betyda något för någon, av osäkerheten det innebär att inte veta hur man ska klara livet ,grät både ekonomiskt och emotionellt.
Så åkte jag till mina syskon och höjde skrattkvoten igår kväll. Och tittade inte ens på mobilen, inte en enda gång. Till alla er som blir dumpade idag har jag bara en sak att säga: Låt det göra ont, för när det gör riktigt jävla ont, då vet man när det blir bättre. Om man inte känner smärtan, då ser man inte heller den försvinna.
Jag har massor av steg kvar att ta, men nu går jag inte längre på kryckor.
//Ida
Om en ny dag.
Det är inte längre så att jag tänker på dig var femte minut. Nu tänker jag på dig kanske varannan timma. Livet har börjat skifta, det finns nya människor som betyder saker. Det finns nya mål och drömmar, nya perspektiv. Det är inte längre allt du fördärvade, nu är det mer hälften, kanske mindre. Du fördärvade dig, i mina ögon blev du halv. Men du var inte allt som det kändes. Du var inte hela min värld. Jag har haft ett liv innan dig, och det är det livet jag börjar hitta nu. Jag gör inte längre grejer bara för att göra dig svartsjuk, eller avis för att du hade velat vara med. Jag gör saker som jag gillar att göra. Jag åkte båt med mamma, och inte ett enda kort blev taget, jag njöt för att jag vill åka båt. JAG tycker om det, det var en stund då jag inte tänkte på dig. Jag jobbade en hel dag, utan att titta på telefonen. Jag har varit ute ikväll. Jag drack mig äckligt full på 80% strårom, med människor jag inte mött sedan innan dig, men jag gillade det.
Jag är inte arg på dig, mest är jag besviken. En människa jag litade på till fullo sket i mig, lämnade mig bakom, jag sa att jag förmodligen skulle dö, men nu vet jag att jag överlever. Jag kommer att överleva utan dig Carl, och bli en annan.
En du inte känner, en du aldrig kännt. Jag kommer att bli lycklig, en dag. Jag ser det i tunneln, jag har inte gråtit en tår efter dig, och det betyder inte att jag kommer att sluta tro att du är den rätta, men att ta dig tillbaka, den tanken börjar blekna.
Jag ser dig som en historia ihop med andra, en av alla dem andra, en av alla dem som svek. Kanske också en av alla dem som fick mig att förstå, på riktigt förstå uttrycket att man inte kan lita på någon annan än sig själv. En av alla dem som sa till mig att JAG måste bli vuxen, det är dags nu för mig att klara mig själv. Jag ser dig som den jag vägade ge mig till, men som sparkade mig i magen, och tro inte att jag inte hatar dig för det, men du betyder inte alls allt. Du betyder så mycket mindre än jag trodde, så mycket mindre än du egentligen förtjänar.
Imorgon är det 4 veckor sen du gjorde slut. 4 veckor sen du släppte bomben. Det är inte lång tid i ett människoliv, men i detta förhållandet är det en ocean av minuter. Så många titt på mobilen, så många frågor utan svar, så många försök till att få dig tillbaka, så många försök att förstå, så många timmar på MSN, så många oavslutade samtal, så många blickar jag försökt tyda, så många långa disskutioner med alla som orkar lyssna, så många långa promenader, redan tio kilo mindre, så många läkarbesök på din bekostnad, så många tagna steg, och så många planerade, så många dagar på jobbet, så många möten med nya och bekanta ansikten, så många förklaringar till vänner, så många skålar med kattmat, så många blogginlägg och så många chatthistorier att jag inte kan räkna dem, men jag lever. Det har gått en månad av oavbrutet slit för att leva, och jag lever. JAG LEVER UTAN DIG!
Äntligen idag, ikväll har jag tillbringat en kväll utan en tanke på dig. Jag tänkte på dig först när jag gick hemmåt. Jag ringde dig för att säga att du kunde sluta nu, sluta tro att du gjort mig illa, men du svarade inte. Helt tyst i luren. Men nu vet du, det var bara det jag ville.
Hoppas att du sover gott i natt, och det säger jag utan ironi i rösten, för det kommer jag att göra!
Tack alla människor som betyder mer nu än någonsin igen. Ni ska veta att ni är fina.
//Ida
Jag är inte arg på dig, mest är jag besviken. En människa jag litade på till fullo sket i mig, lämnade mig bakom, jag sa att jag förmodligen skulle dö, men nu vet jag att jag överlever. Jag kommer att överleva utan dig Carl, och bli en annan.
En du inte känner, en du aldrig kännt. Jag kommer att bli lycklig, en dag. Jag ser det i tunneln, jag har inte gråtit en tår efter dig, och det betyder inte att jag kommer att sluta tro att du är den rätta, men att ta dig tillbaka, den tanken börjar blekna.
Jag ser dig som en historia ihop med andra, en av alla dem andra, en av alla dem som svek. Kanske också en av alla dem som fick mig att förstå, på riktigt förstå uttrycket att man inte kan lita på någon annan än sig själv. En av alla dem som sa till mig att JAG måste bli vuxen, det är dags nu för mig att klara mig själv. Jag ser dig som den jag vägade ge mig till, men som sparkade mig i magen, och tro inte att jag inte hatar dig för det, men du betyder inte alls allt. Du betyder så mycket mindre än jag trodde, så mycket mindre än du egentligen förtjänar.
Imorgon är det 4 veckor sen du gjorde slut. 4 veckor sen du släppte bomben. Det är inte lång tid i ett människoliv, men i detta förhållandet är det en ocean av minuter. Så många titt på mobilen, så många frågor utan svar, så många försök till att få dig tillbaka, så många försök att förstå, så många timmar på MSN, så många oavslutade samtal, så många blickar jag försökt tyda, så många långa disskutioner med alla som orkar lyssna, så många långa promenader, redan tio kilo mindre, så många läkarbesök på din bekostnad, så många tagna steg, och så många planerade, så många dagar på jobbet, så många möten med nya och bekanta ansikten, så många förklaringar till vänner, så många skålar med kattmat, så många blogginlägg och så många chatthistorier att jag inte kan räkna dem, men jag lever. Det har gått en månad av oavbrutet slit för att leva, och jag lever. JAG LEVER UTAN DIG!
Äntligen idag, ikväll har jag tillbringat en kväll utan en tanke på dig. Jag tänkte på dig först när jag gick hemmåt. Jag ringde dig för att säga att du kunde sluta nu, sluta tro att du gjort mig illa, men du svarade inte. Helt tyst i luren. Men nu vet du, det var bara det jag ville.
Hoppas att du sover gott i natt, och det säger jag utan ironi i rösten, för det kommer jag att göra!
Tack alla människor som betyder mer nu än någonsin igen. Ni ska veta att ni är fina.
//Ida
Om räkningar, och en depression som sakta smyger sig på.
Heja alla glada människor.. Eller finns det sådana? Finns det folk som fortfarande tror på livet? Om du är en sån, så skriv inte till mig. Jag vill bara veta av folk som har det värre än mig, och den listan blir nog just idag ganska kort. Faan vad jag är trött på alltihop. Det finns en sak jag inte kommer att beräta för er. En sak som jag kommer att hålla tyst om, ibland måste man bita sig i läppen när man skriver blogg, en del saker är bara för svåra att uttala. Den saken svider som värst idag.
Förrutom den saken är jag pank. Pank på riktigt. Pank på "jag vet inte om jag kan köpa kattmat, och jag måste sluta snusa nu, kanske sluta äta också"- sättet. Allting känns tungt, tillochmed jobbet, som jag annars trivts så bra på känns tugnt. Faan Kristina, du ska få dina pengar, jag ska bara prostituera mig först.
Mmm... Fick ett väldigt uppmuntrande Sms i skrivandets stund.
Ikväll kan det med all definition inte bli värre.
Förrutom den saken är jag pank. Pank på riktigt. Pank på "jag vet inte om jag kan köpa kattmat, och jag måste sluta snusa nu, kanske sluta äta också"- sättet. Allting känns tungt, tillochmed jobbet, som jag annars trivts så bra på känns tugnt. Faan Kristina, du ska få dina pengar, jag ska bara prostituera mig först.
Mmm... Fick ett väldigt uppmuntrande Sms i skrivandets stund.
Ikväll kan det med all definition inte bli värre.
Om Mötet och tanken att gå vidare.
Nu sitter jag här i Stor Stockhom med Daniels klinkande i bakgrunden. Det är något klassiskt stycke, som låter som om det handlar om en ko som gråter.
Jag mötte honom igår. En massa fikor och ett fruktansvärt åskväder senare är jag ensam i staden igen. Nu med en liten gnutta hopp om framtiden. Jag vet inte vart jag ska börja, jag har egentligen inget att säga om saken, men när jag satt där mittemot orsaken till hela röran som kallas mitt liv, kunde jag inte annat än le åt tanken att han lever. Han är fortfarande en beundrad människa i mina ögon, och hur mycket jag än vill tar det emot ännu mer att hata honom. Jag kan med andra ord inte förmå mig att vara arg. Med en moderskänsla som få ser jag på honom med beskyddande ögon, och vill bara hålla honom hos mig en liten stund till.
Egentligen är jag inte lämnad, egentligen är det han som är det. Lämnad att fundera. Utlämnad åt sina egna tankar. Iallafall hoppas jag det. Jag hoppas att han tänker, att all denna tid och vånda jag lägger ner på hans ansikte i mitt huvud går åt till att tänka. Det skrämmer mig fortfarande att kanske, kanske är han lycklig. Men när jag satt där igår kände jag hans vemod starkare än mitt egna, och det är nog så. Det är nog så att han ändå har det värre. De frågor han måste reda ut är av en klass jag aldrig har behövt ställa. Är av en helt annan dimension.
Jag är inte heller så olycklig som man kan tro. Jag har ljusa stunder. Kanske är han egentligen bara trygghet och värme, en riktigt nära vän till mig? Kanske hela den här grejjen är helt onödig, för det jag saknar är inte en partner. Jag saknar tryggheten, den breda axeln, den goda doften. Jag saknar hans dryga sätt att hitta tillfällen att trycka in arkeologi i vardagslivet, men är det honom jag saknar? Det vet jag inte. Kanske är det bara så att jag saknar nån. Nån som vill vara min.
Det finns en massa sätt att älska någon på, en del är inte av sexuellt intresse. Vissa är som jag älskar Carl. Mer som en trygghet, mer som en famn och som en människa. Det räckte med att han satt tyst brevid mig igår. Det var inget pirr i magen, inte ens när vi pussades kändes det - inte för mig iallafall. Det var mer som en reflex, en helt underbar reflex såklart, men inget pirr. Men nog älskar jag honom. En kärlek baserad på respekt kanske man kan kalla det, respekt och förundran över att något så vidunderligt vackert i mina ögon kan lyssna på det jag har att säga, men sexuellt vette faan.
Så har jag sagt upp lägenheten idag. Det var en större milstolpe än någon av er kan tänka sig. Det var lite att säga - Nej, det blev inte som jag trodde nu heller. Den här lägenheten symboliserar en dröm, som jag säger upp på samma sätt. Ett litet samtal, och jag måste hitta nya drömmar, nya lägenheter, nya sätt att tjäna förtroende för mig själv. Carl säger att jag är överdramatisk, gör allting alldeles för stort. KLART jag är! Jag är DRAMA, take it or leave it. Jag har alltid varit drama, jag vet inget annat. Nu måste jag bara hitta en ny scen.
Jag mötte honom igår. En massa fikor och ett fruktansvärt åskväder senare är jag ensam i staden igen. Nu med en liten gnutta hopp om framtiden. Jag vet inte vart jag ska börja, jag har egentligen inget att säga om saken, men när jag satt där mittemot orsaken till hela röran som kallas mitt liv, kunde jag inte annat än le åt tanken att han lever. Han är fortfarande en beundrad människa i mina ögon, och hur mycket jag än vill tar det emot ännu mer att hata honom. Jag kan med andra ord inte förmå mig att vara arg. Med en moderskänsla som få ser jag på honom med beskyddande ögon, och vill bara hålla honom hos mig en liten stund till.
Egentligen är jag inte lämnad, egentligen är det han som är det. Lämnad att fundera. Utlämnad åt sina egna tankar. Iallafall hoppas jag det. Jag hoppas att han tänker, att all denna tid och vånda jag lägger ner på hans ansikte i mitt huvud går åt till att tänka. Det skrämmer mig fortfarande att kanske, kanske är han lycklig. Men när jag satt där igår kände jag hans vemod starkare än mitt egna, och det är nog så. Det är nog så att han ändå har det värre. De frågor han måste reda ut är av en klass jag aldrig har behövt ställa. Är av en helt annan dimension.
Jag är inte heller så olycklig som man kan tro. Jag har ljusa stunder. Kanske är han egentligen bara trygghet och värme, en riktigt nära vän till mig? Kanske hela den här grejjen är helt onödig, för det jag saknar är inte en partner. Jag saknar tryggheten, den breda axeln, den goda doften. Jag saknar hans dryga sätt att hitta tillfällen att trycka in arkeologi i vardagslivet, men är det honom jag saknar? Det vet jag inte. Kanske är det bara så att jag saknar nån. Nån som vill vara min.
Det finns en massa sätt att älska någon på, en del är inte av sexuellt intresse. Vissa är som jag älskar Carl. Mer som en trygghet, mer som en famn och som en människa. Det räckte med att han satt tyst brevid mig igår. Det var inget pirr i magen, inte ens när vi pussades kändes det - inte för mig iallafall. Det var mer som en reflex, en helt underbar reflex såklart, men inget pirr. Men nog älskar jag honom. En kärlek baserad på respekt kanske man kan kalla det, respekt och förundran över att något så vidunderligt vackert i mina ögon kan lyssna på det jag har att säga, men sexuellt vette faan.
Så har jag sagt upp lägenheten idag. Det var en större milstolpe än någon av er kan tänka sig. Det var lite att säga - Nej, det blev inte som jag trodde nu heller. Den här lägenheten symboliserar en dröm, som jag säger upp på samma sätt. Ett litet samtal, och jag måste hitta nya drömmar, nya lägenheter, nya sätt att tjäna förtroende för mig själv. Carl säger att jag är överdramatisk, gör allting alldeles för stort. KLART jag är! Jag är DRAMA, take it or leave it. Jag har alltid varit drama, jag vet inget annat. Nu måste jag bara hitta en ny scen.
